Legends Defined: Larry Bird (2)
Efter inledningen med Hakeem Olajuwon i denna artikelserie om legender som ändrade basketen, kommer nu nästa del. Larry Bird var en stjärna, en riktig stjärna. Han hade ett komplett spel som vi troligen aldrig kommer att få se någon vara utrustad med igen. So ladys and gents: Larry Bird.
"Larry Bird sitter i omklädningsrummet inför en All-Star match, vilken i ordningen vet ingen." Bild från Gettyimages.
"Larry Bird sitter i omklädningsrummet inför en All-Star match, vilken i ordningen vet ingen." Bild från Gettyimages.
För personer som aldrig kollat på basket och endast har den "generella" uppfattningen om att det bara är afro-amerikaner som är bra, kan inte Larry Bird se mycket ut för världen, basketmässigt. Han var inte en av de snabbaste, han kunde inte hoppa högst och var inte heller starkast. Fast Bird kunde göra något annat: han kunde göra allt.
Bird draftades av Boston Celtics 1978, efter en framgångsrik collegekarriär på Indiana State. Under hans sista år på skolan gick de obesegrade genom hela säsongen, tills de stötte på en viss Earvin "Magic" Johnson och hans Michigan State i NCAA-finalen 1979. Magic gick vinnande ur den duellen, men det var inte den sista gången de två skulle mötas på en basketplan.
Boston hade redan 1978 draftat Bird, med hopp om att han skulle strunta i sitt sista år på college och gå direkt till NBA. När han valde att inte göra det sjönk Bosotn lägre än någonsin, och säsongen 1978-79 vann de endast 29 matcher. Birds ankomst förändrade allt. Laget gick från 29 vinster till 61 under hans rookie-säsong, en förbättring på 32 vinster, och laget var än en gång tillbaka i toppen av Atlantic Division. Bird, som spelade alla matcher, ledde laget i poäng (21.3), returtagning (10.4), steals (1.73) och spelade minuter (2,955). Lägg till 4.5 assists per match och du har en rookiesäsong "for the ages". Han vann Rookie of The Year-utmärkelsen, i kamp med Magic Johnson, och spealde sin första All-Star Game.
Bird vs. Magic - ständigt återkommande...
I sin andra säsong, 1980-81, tog Bird sitt Celtics tillbaka till basketens finrum. Tillsammans med Robert Parish och Kevin McHale, som anlänt till laget under sommaren, gick de till final, där de ställdes mot Houston Rockets. Boston vann titeln efter 4-2 i matcher, och Bird var än en gång lagets bäste spelare, 21.2 poäng, 10.9 returer och 1.96 steals per match. Dock fick han inte ta emot Finals MVP-trofén, som gick till Cedric Maxwell. Fler chanser skulle dock komma för Bird...
Redan nu, efter endast två säsonger i NBA, var Bird en av ligans mest lysande stjärnor. Tillsammans med Magic Johnson hade han gett ny energi åt hela ligan, och fansen vallfärdade återigen till arenorna för att se Bird & Co. Under sin tredje säsong kom han tvåa i MVP-omröstningen efter Moses Malone, och blev vald till All-Defensive Second Team (första gången av tre i följd). Han vann också MVP-utmärkelsen i All-Star Game.
Säsongen 1983-84 återvände Boston till finalen, vilket till största delen var Birds förtjänst. Han vann sin första MVP-trofé och hade nu höjt sitt spel ännu ett snäpp. I finalen ställdes Boston mot Los Angeles Lakers. Detta var första gången sedan collegefinalen som Bird och Johnson möttes i en slutspelsmatch, och det blev även dena gån en serie att minnas. Finalserein gick till sju matcher. I den avgörande matchen var det ett rekordhögt tittarantal vid TV-apparaterna som såg Bosotn vinna matchen med 111-102 och Bird sätta 20 poäng och plocka ner 12 returer. Han blev välförtjänt tilldelad Finals MVP-utmärkelsen.
Även den efterföljande säsongen tog sig Boston och Bird till final, men denna gången föll de mot Lakers efter 4-2 i matcher, samtidigt som Bird besvärades av skador på armbågen och fingrar. Det stoppade dock inte honom från att vinna sin andra raka MVP-utmärkelse för en säsong som innehöll ett poängsnitt på 28.7, och en 60-poängsmatch (karriärsbästa) mot Atlanta. Säsongen 1985-86 var dock den som cementerade Bird plats i baskethistoriens finrum. Han vann sin tredje raka MVP-utmärkelse, vilket han blev en tredje spelaren i historien att göra (Bill Russell och Wilt Chamberlain de andra). Han ledde ligan i satta trepoängare (82) och straffkastprocent (89.6 %) och var topp 10 i tre andra kategorier. Han vann den första trepoängstävlingen i All-Star Weekends historia. Boston vann 67 matcher säsongen 1985-86, och Bird ledde laget till final mot Houston Rockets. Väl där snittade Bird nästan en triple-double (24.0 ppg, 9.7 returer och 9.5 assists) och i den sista matchen satte Bird 29 poäng, tog 11 returer och 12 assists. För sin insats fick han ta emot sin andra Finals MVP-trofé.
"Bird stole the ball!"
De följande åren gick det inte lika bra för Boston som lag, men Bird var precis lika bra som tidigare. Han blev den förste spelaren genom tiderna att sätta 50 % (52,6 %) av sina skott och 90 % (91 %) från straffkastlinjen under samma säsong. Han upprepade bedriften det följande året (52,7 och 91,6), samtidigt som han snittade runt 9 returer och 6 assists per match.
Ett klassiskt ögonblick i Birds karriär, och NBA's historia, är när Bird i match 5 av Eastern Conference Finalen 1987 stealar bollen med fem sekunder kvar och Boston i underläge, 107-106. Isiah Thomas har inkast för Detroit Pistons, men Bird tar bollen i luften och passar Dennis Johnson för en lay-up, och Boston vinner matchen. De vann senare serien, och mötte än en gång Magic och Lakers i final, där de förlorade med 4-2 i matcher.
Bird, nu 30 år gammal, börjar förföljas av skador. Dock slutar han inte upp med att göra heroiska insatser. Säsongen 1987-88 snittar han 29.9 poäng per match (karriärsbästa) och blir den första Boston-spelaren genom tiderna att göra en "40-20" match, när han gör 42 poäng och tar 20 returer i en match mot Indiana. Han vann också sin tredje raka trepoängstävling. I slutspelet det året mötte Boston Atlanta Hawks i Eastern Semifinals. I den avgörande match 7 går Bird och Atlantas stjärna Dominique Wilkins upp i en kamp i sista perioden, där Bird går segrande ur kampen med 20 poäng i fjärde perioden och avancemang för Boston. De förlorade sedan mot Detroit i Eastern Conference Finalen.
Följane år, 1988-89, spelade Bird bara sex matcher, då han opererade båda sina hälar, men han kom tillbaka starkt 1989-90 och satte bland annat 71 straffkast i rad, den tredje längsta straffkast-streaken i NBA's historia. Dock börjad skadorna ta det bästa av Bird och han missad återigen matcher, 22 stycken, säsongen 1990-91 på grund av en komprimerad nervrot i ryggen, vilket senare gjorde att han la skorna på hyllan. Han hann dock med en sista otrolig match som gick rakt ner i historieböckerna.
En sista heroisk insats
Säsongen 1991-92 blev Birds sista, och han missade även nu stora delar av säsongen med ryggproblem. Men i mars, i en tv-sänd match mot Portland, var den gamle Bird tillbaka för en sista heroisk insats. Han satte 16 poäng i sista perioden, varav laget 9 sista och avgörande trepoängare som sände matchen till övertid. Bosotn lyckades till slut vinna, 152-148, efter två övertidsperioder. Birds statistik var inget annat än magisk. 49 poäng, 14 returer, 12 assists och 4 steals. Portlands stjärna Clyde Drexler sa följande efter matchen:
- "Anytime you have Bird on the floor, anything can happen".
Bird var också med i "Dream Team" under sommaren 1992 och vann OS-guld, det bästa landslag som någonsin ställt upp i en internationell tävling. När säsongen 1992-93 närmade sig bestämde Bird sig för att lägga Conversen på hyllan, och det var han värd. Hans karrirär kan sammanfattas i den följande raden:
21, 791 poäng (24.3 ppg), 8,974 returer (10.0 rpg), 5,695 assists (6.3 apg), 1,556 steals (1.7 spg), 49.6 FG%, 88.6 FT%.
Larry Bird, inte snabbast eller starkast, men den mest kompletta basketspelaren någonsin. Over and out...
Legends Defined: Hakeem Olajuwon (1)
I och med Sportzonen.se så har ni märkt att jag inte kommer skriva lika ofta här, och inte heller något om aktuella händelser. Därför tänkte jag börja en artikelserie där jag skriver om spelare som var något alldeles extra, de som gav basketen den där extra dimensionen. Och vi börjar med en spelare som verkligen ändrade många föreställningar om center-positionen: Hakeem "The Dream" Olajuwon.
"Hakeem Olajuwon är, utan tvekan, en av de största talangerna som någonsin funnits." Bild från Gettyimages.
Idag när man tänker tillbaka på 80- och 90-talet, så tänker man självklart på spelare som Michael Jordan, "Magic" Johnson, Larry Bird. Om du är mer insatt kanske namn som Kareem Abdul-Jabbar, Patrick Ewing och Moses Malone kommer upp. Hakeem Olajuwon bör också nämnas i de här sammanhangen, men han glöms lätt bort bland alla ikoner. Olajuwon var inte lika karismatisk eller lika "flashig" som Jordan och "Magic", men han gjorde vad han var bäst på. Gång, efter gång, efter gång...
Idag när man tänker tillbaka på 80- och 90-talet, så tänker man självklart på spelare som Michael Jordan, "Magic" Johnson, Larry Bird. Om du är mer insatt kanske namn som Kareem Abdul-Jabbar, Patrick Ewing och Moses Malone kommer upp. Hakeem Olajuwon bör också nämnas i de här sammanhangen, men han glöms lätt bort bland alla ikoner. Olajuwon var inte lika karismatisk eller lika "flashig" som Jordan och "Magic", men han gjorde vad han var bäst på. Gång, efter gång, efter gång...
Hakeem Olajuwon föddes och växte upp i Nigeria, då som Akeem Abdul Olajuwon. I hemlandet spelade han fotboll och handboll, och basket kom först när Hakeem var 15 år, vilket blev hans "point of no return". Ryktet om den långe, atletiske nigerianen spred sig snabbt över världen, och Houston blev nu hans hem för en lång tid framöver. Hakeem gick på Houston College, där han tillsammans med Clyde Drexler tog laget till Final Four tre år i rad. Laget fick smeknamnet "Phi Slamma Jamma" för deras atletiska, högtflygande spelstil. Tyvärr lyckades de aldrig vinna NCAA, men Hakeem hade gjort ett avtryck.
1984 vann Houston Rockets förstavalet i draften. Bland de tänkbara kandidaterna fanns en spelare vid namn Michael Jordan, men Rockets valde "stadssonen" Olajuwon som förste spelare. I sin debutsäsong snittade han 20,6 poäng, 11,9 returer (fyra i ligan) och 2,68 blockar (tvåa i ligan) per match. Vilket annat år som helst hade detta automatiskt inneburit Rookie of The Year-utmärkelsen, men säsongen 1984-85 var "Jordans första säsong" så ni förstår...
"Twin Towers"
Olajuwon tog ett störtande Rockets till slutspel direkt, och tillsammans med Ralph Sampson (draftad ett år innan Olajuwon)bildade de "Twin Towers". De tog laget till NBA Finalen 1986. Att det bara var hans andra säsong i NBA syntes inte, när han i semifinalens tre sista matcher mot Los Angeles Lakers satte 40, 35 och 30 poäng respektive. Detta mot ett lag bestående av "Magic", Kareem och James Worthy. Dock blev Boston Celtics för svåra i finalen, men Houston och Olajuwon var inte klara än, de hade bara börjat.
1986-87 följde och med det Hakeem-dominans. Hans partner Sampson började dra på sig skador och byttes senare bort till Golden State, vilket öppnade för total dominans av Hakeem. Han ledde laget i 13 statistiska kategorier, däribland poäng, returer, steals och blocks. Nu började han också plocka på sig utmärkelser, vilket han skulle fortsätta med en lång tid framöver. Säsongerna 1987 till 1991 var han alltid med i toppen av poäng-, retur-och blockstatistiken. 1989 gjorde han också en quadruple-double, något som är extremt ovanligt. Den kom mot Milwaukke Bucks och innehöll 18 poäng, 16 returer, 11 blocks och 10 assists. Samtidigt som Olajuwon fortsatte sin utveckling, följde inte Houston i samma riktning, utan blev ett mittenlag. De vann inte en slutspelsseie mellan åren 1988 och 1992.
Fastade under säsongen
Säsongen 1991-92 kunde blivit Olajuwons sista i Rockets, men precis innan säsongen började, på ett plan till Japan, kom han och klubbens ägare Charlie Thomas överrens, och tur var det för Thomas. Nu följde de bästa säsongerna i Olajuwons karriär. 1992-93 snittade han 26 poäng, 13 returer och 4,17 blocks per match, och året efter, 1993-94, kom hans absoluta höjdpunkt.
Hakeem var mycket trogen muslim, och han anser att det var hans tro som inspirerade honom till hans framgångsrika karriär. Han höll hårt på principerna, och fastade flera gånger under säsongerna. Trots detta fann han sig full av energi, och ingen kunde säga emot. Hakeem utvecklade nu sitt spel enormt, med olika raffinerade inside-moves, som senare fick smeknamnet "The Dream Shake", vilket i sin tur gav honom smeknamnet "Hakeem The Dream".
Tillbaka till basketen, och säsongen 1993-94. Olajuwon var nu helt överlägsen, och han blev MVP, Finals MVP och Defnsive Player of The Year. Med snitt på 27,3 poäng, 11,9 returer och 3,7 blocks per match tog han Rockets till Final, där de ställdes mot New York Knicks och center-rivalen Patrick Ewing. Serien blev en 7 matchers rysare, men till slut kunde Houston bärga sin första titel i lagets historia. Nästa säsong fortsatte i samma stil. Nu återförenad med sin college-kompis Clde Drexler, tog duon laget från en sjätte plats i Western Conference till NBA-Finalen. Drexler och Olajuwon sken i slutspelet, och i finalen ställdes de mot Orlando Magic och den nye supercentern, Shaquille O'Neal. Orlando blv dock utspelade av Rockets, som efter fyra raka vinster kunde bärga sin andra raka titel. I finalserien snittade Hakeem 32,8 poäng, 11,5 returer och 5,5 assists vilket gav honom sin andra raka Finals MVP-utmärkelse.
Underskattad?
Efter utmärkelserna och titlarna fortsatte Olajuwon att producera, men inte riktigt med det där lilla extra, vilket ändå är bättre än vad de flesta centrarna kunde rå på. Inför säsongen 1996-97 värvade laget Charles Barkley för en sista chans på final, en de förlorade i semifinalen mot Utah Jazz. Efter alla år av kämpande under korgarna började också Hakeems kropp säga ifrån, och hans produktivitet minskade och antalet missade matcher ökade. Han drog sig tillbaka 2002, efter en säsong i Toronto Raptors.
Vad betydde då Hakeem för basketen? Otroligt mycket skulle jag vilja påstå. Han, tillsammans med Kareem, visade att centrar inte måste vara stora och stela för att vara bra centrar. De var långa, smidiga, atletiska med bra kropps- och bollkontroll ocj kunde göra allt på en basketplan, inte bara ta returer och blocka skott. Vi avundas idag över hur mångsidig Kevin Garnett är, men han har bara fortsatt utvecklingen som Kareem och Hakeem startade. Hans utmärkelser är för många att räkna upp här, men ändå hamnar han ofta lite i skuggan när man pratar om de bästa centrarna genom tiderna. Wilt Chamberlain, Shaquille O'Neal eller Bill Russell brukar få flest röster. Hakeem Olajuwon tillhör definitivt den gruppen, och därför anser jag att han är en av de mest underskattade spelarna någonsin.
Rewind: The Best Team Ever?
"Chicago Bulls efter sin vinst i NBA Finalen 1996. Är laget det bästa genom tiderna?" Bild från NBA.com.
I fredags förlorade Dallas Mavericks borta mot Denver Nuggets, 75-71. Carmelo Anthony satte 23 poäng, tog 10 returer och gav Dallas deras 13:e förlust för säsongen. Det betyder att de inte längre kan nå den magiska gränsen på 70 vinster under en säsong. När de nu var så nära, kan man ta en titt i backspegeln på det enda lag som någonsin vunnit 70 matcher, Chicago Bulls året 1995-96.
NBA.com har följt Mavs väg mot den efterlängtade 70:e vinsten, och gjorde därför ett inlägg om Chicago-laget som lyckades vinna 72 matcher. Ni kan hitta den sidan här, och det är en härlig tillbakablick på det kanske bästa laget någonsin.
Bulls tillbaka på riktigt
Säsongen 1995-96 var något av en återuppståndelse för det stolta Chicago Bulls. Efter att ha vunnit tre titlar i följd mellan åren 1990-93, la Michael Jordan skorna på hyllan för första gången, och Chicago tappade en stor del av sin identitet. Scottie Pippen ledde laget, och de gick till slutspel men åkte ur i ett tidigt skede. 1994-95 säsongen började sådär, men under våren kom Jordan tillbaka efter sin baseboll-sejour och spelade 17 matcher. De åkte även nu ut tidigt i slutspelet.
1995-96 var Jordan tillbaka på riktigt. Han hade sitt vanliga nummer igen, Pippen var bättre än någonsin och Dennis Rodman var på jakt efter sin femte retur-titel. I den första matchen för säsongen, hemma mot Charlotte Hornets, satte Jordan 42 poäng, gjorde 7 assists och tog 6 returer. Bulls vann med 105-91, och efter det var det gasen i botten. De startade säsongen med 10-1 i vinstkolummnen, som blev 23-2, som blev 41-3 efter en vinst-streak på 18 matcher. Nu förlorade man två matcher, mot Denver Nuggets (99-105) och Phoenix (96-106), efter att Charles Barkley haft en stormatch, 35 poäng och 16 returer. Men laget reste sig och vann de sju följande matcherna, och nu var man inne i rytmen igen. Vinst nummer 70 kom den 16:e april efter en kämparinsats borta mot Milwaukee Bucks, 86-80. De vann 2 av de 3 sista matcherna och slutade på 72-10. 72 vinster, 10 förluster.
Jordan MVPx3
I det efterföljande slutspelet avverkade man motståndare efter motståndare. I finalen stod Seattle Supersonics på andra sidan mittlinjen, med duon Gary Payton och Shawn Kemp i högform. Efter tre vinster började man darra, och förlorade två matcher på bortaplan, 86-107 och 78-89. Väl tillbaka i United Center avgjorde man serien med en vinst, 87-75, och festen kunde börja. En historisk säsong fick ett gott slut, men det var inte slut där. Chicago vann även NBA de två följande säsongerna, och Michael Jordan kunde återigen lägga skorna på hyllan och se tillbaka på en framgångsrik karriär.
Laget och dess spelare och ledare rosade även utmärkelselistan det året. Michael Jordan blev MVP, Finals MVP, All-Star MVP och vann poängligan. Phil Jackson blev Coach of the Year, kroaten Toni Kukoc blev Sixth Man of the Year och Dennis Rodman vann sin femte returtitel, med ett snitt på 14.9 returer per match. Lägg till rollspelarna Ron Harper, Luc Longley, Steve Kerr och Bill Wennington, och du har ett perfekt sammansatt lag. Alla gjorde sin beskärda del för lagets framgång, och enligt Scottie Pippen är det ingen diskussion om vilket lag som är det bästa genom tiderna:
"I think the '96 Bulls are the greatest of all time. I think the 72-10 record speaks for itself and the fact that we were able to cap it off with a championship. What it boils down to is we had a dominant style, a dominant defense and we were a very good offensive team. It was the way we dominated our opponents that separated ourselves."
NBA History: 100 Points!
"Mars 2, 1962: Wilt Chamberlain efter sin historiska match, där han satte 100 poäng."
Detta är mitt 100:e inlägg på Basketbloggen. Och på grund av detta tänkte jag skriva om spelaren som satte just 100 poäng i en NBA-match, Wilt Chamberlain. Chamberlain dog 1999 vid 63 års ålder, men han legend kommer leva kvar för alltid.
69 poäng efter tre perioder
Den 2 mars 1962 spelade Philadelphia Warriors mot New York Knicks i Hershey, Pennsylvania. Warroirs spelade en del av sina hemmamatcher där för att locka nya publik till laget och sporten basket. Den säsongen, 1961-62, snittade Chamberlain 50.4 poäng per match, vilket är det högsta snittet någonsin. Knicks kom till matchen utan sin bäste center Phil Jordan, som var sjuk. Ersättarna blev Darrall Imhoff och Cleveland Buckner, och de hade inget att sätta emot "The Stilt" när han fick bollen inside. Efter första perioden hade han 23 poäng, och i halvtid hade han 41.
Nu började saker och ting hända i snabb fart. Chamberlain satte 28 poäng i tredje perioden, vilket gjord att han hade 69 poäng inför den sista perioden. Det tidigare rekordet för poäng i en match var 78, vilket Chamberlain själv satt mindre än 3 månader tidigare. Publiken i hallen började görstå att de skulle bevittna något historiskt, och började ropa: "Give it to Wilt! Give it to Wilt".
Satte 28 av 32 straffkast
Men New York ville inte bli förnedrade av Chamberlain och Warriors, så de vände sig till hans svagaste punkt, straffkastskyttet. Varje gång han fick bollen försökte de så snabbt som möjligt foula, så han fick skjuta straffkast, där han satte 51 % i sin karriär. De försökte även foula hans medspelare så han inte skulle hinna få bollen.
Detta var dock en speciell kväll. Chamberlain sköt 32 straffkast och satte 28, 87,5 %. Han gick inte att stoppa, och han var "i zonen". Sammanlagt satte han 36 av 63 skott och 28 av 32 straffkast. Med 98 poäng i protokollet och någon minut kvar i matchen, började det bli nervöst. Skulle han göra 100 poäng? Chamberlain missade ett par skott först, men med 46 sekunder kvar fick "The Big Dipper" bollen av Joe Ruklick och satte ett skott nära korgen för att få sina 99:e och 100:e poäng.
Nu utbröt kalabalik. Alla i publiken blev glada och exalterade över vad de beskådat, och många sprang in på planen och spelet stoppades. Wilt Chamberlain blev förd till omklädningsrummet där han mötte fotografernas blixtar. Hans PR-man Harvey Pollack tog ett papper och skrev "100", vilket skapade den legendariska bilden ovan.
Philadelphia vann matchen med 169-147.
Kommer någon sätta 100 poäng?
När vi idag ser tillbaka på matchen och hans hundra poäng, undrar de flesta om det kan hända igen, att någon gör 100 poäng? Jag tror inte det. Det är ett av de idrottsrekorden som nog aldrig kommer att bli slaget. Idag finns många nya regler som inte fanns på den tiden, främst 3-sekundersregeln. Chamberlain kunde stå under korgen hela tiden och plocka returer och göra poäng på grund av sitt längdövertag på den tidens spelare. Det är precis den sortens spel som 3-sekundersregeln är till för att stoppa. Närmast har Kobe Bryant varit, då han satte 81 poäng mot Toronto i januari förra året. Ända fattas det 19 poäng för att komma upp i 100 poäng.
Även med alla olikheter, övertag och regeländringar, så finns rekordet kvar, vilket det kommer att göra för en lång tid framöver, troligen för alltid. 100 poäng är 100 poäng.
Rewind: NBA Draft 2003 Remix
"LeBron James,draftad 1:a 2003. Det skulle han bli nu också, om draften hölls idag."
I helgen spelas All-Star Game igen, denna gång i Las Vegas. I Eastern All-Stars är 3 av de 5 startande spelarna från ”Class of 2003”, LeBron James, Chris Bosh, Dwyane Wade. Och i Western finns Carmelo Anthony och Josh Howard med på bänken. James och Wade gör sin tredje match var, medan Bosh gör sin andra och Anthony och Howard gör debut i All-Star-sammanhang. Inte illa.
Nu har snart 4 år gått sedan James, Wade och resten av gänget blev draftade. Draften 2003 räknas som en av de starkaste, i klass med 1984 (Jordan, Olajuwon m.fl.) och 1996 (Iverson, Bryant, Nash). Och när vi nu vet hur det gått för alla spelare som blev draftade den sommarnatten i New York, hur borde Draften verkligen ha gått? Gjorde verkligen lagen rätt som tog den spelaren? Det trodde de såklart, men med facit i hand ska jag göra om draften efter hur spelarna har presterat sina fyra säsonger i NBA.
1. LeBron James
Draftad: 1st overall, Cleveland Cavaliers
Statistik: 287 matcher, 26.4 ppg, 6.7 rpg, 6.5 apg
Awards: All-Star MVP, Rookie of The Year, 3 All-Star Games
Kommentar: LeBron är LeBron, och även med Wades framgångar hade James blivit vald etta hur många gånger man än gör om draften. En sådan talang dyker inte upp alltför ofta. Nog sagt.
2. Dwyane Wade
Draftad: 5th overall, Miami Heat
Statistik: 256 matcher, 23.9 ppg, 6.4 apg, 5.0 rpg
Awards: NBA Champion, NBA Finals MVP, 3 All-Star Games, Skills Challenge Champion
Kommentar: Många trodde att Wade kunde utvecklas till en stjärna i NBA, men att han skulle bli superstjärna så här snabbt var det ingen som kunde tro. I sin tredje säsong ledde han Miami till seger i NBA Finalen och är en av ligans största stjärnor.
3. Carmelo Anthony
Draftad: 3rd overall, Denver Nuggets
Statistik: 271 matcher, 23.8 ppg, 5.6 rpg, 2.9 apg
Awards: 1 All-Star Game
Kommentar: Anthony har fått stå i skuggan av kamraterna James och Wade större delen av sin karriär. Men i fjol visade han att han är minst lika bra, och i år leder han NBAs skytteliga, som de ende i NBA som snittar över 30 poäng i år.
4. Chris Bosh
Draftad: 4th overall, Toronto Raptors
Statistik: 265 matcher, 17.7 ppg, 8.8 rpg, 1,9 apg, 1.3 bpg
Awards: 2 All-Star Games
Kommentar: Chris Bosh är framtidens power forward, en ny Kevin Garnett. En lång, gänglig spelare som kan göra det mesta på en basketplan. Har snittat bättre för varje säsong, och lär fortsätta i den takten ett bra tag till.
5. Josh Howard
Draftad: 29th overall, Dallas Mavericks
Statistik: 243 matcher, 13.4 ppg, 6.3 rpg, 1.6 apg
Awards: 1 All-Star Game
Kommentar: Dallas drog en vinstlott när de valde Howard som siste man I första omgången I Draften 2003. De två senaste säsongerna har han visat sin talang i Dallas, och var en viktig del till förra årets framgång. Bildar en framgångsrik ”inside-outside duo” med Dirk Nowitzki.
6. Kirk Hinrich
Draftad: 7th overall, Chicago Bulls
Statistik: 284 matcher, 14.9 ppg, 6.5 apg, 3.6 rpg, 1.3 spg
Awards: -
Kommentar: Hinrich är idag en av de bästa pointguardsen I NBA, och har lett sitt Bulls från den dagen han kom. En bra skytt, som spelar point-positionen som den ska spelas. Har spelat slutspel, dock inga personliga utmärkelser.
7. Luke Ridnour
Draftad: 14th overall, Seattle Supersonics
Statistik: 281 matcher, 9.8 ppg, 5.2 apg, 2.4 rpg
Awards: -
Kommentar: Luke är, precis som Hinrich, ledare av den nya vågen pointguards i NBA. Har kommandot i Sonics och spelar, tillsammans med Ray Allen och Rashad Lewis, en up-tempo-basket a la Steve Nash. Ridnour har också en nyck för att sätta buzzer-beaters, vilket han gör med jämna mellan rum, typ varje vecka.
8. Chris Kaman
Draftad: 6th overall, LA Clippers
Statistik: 268 matcher, 9.1 ppg, 7.4 rpg, 1.1 bpg
Awards: -
Kommentar: Kaman är inte den flashigaste av spelare, och han har(hade) en av de fulaste frisyrer jag någonsin sett, men han gör sitt jobb. Startar som center i Clippers och gör det bra, är solid i sitt spel och bildar ett fint inside-par med Elton Brand.
9. Boris Diaw
Draftad: 21st overall, Atlanta Hawks
Statistik: 273 matcher, 8.2 ppg, 4.8 rpg, 4.0 apg, 49% FG Awards: Most Improved Player
Kommentar: Diaw satt på bänken i två år I Atlanta och höll där på att ruttna bort, men han blev bytt till Phoenix som del i Joe Johnson-traden. Det var det bästa som kunde hända. Säsongen 05-06 var ett ”come-out party” för Diaw som var en allt-i-allo för Suns och snittade career-high i poäng, returer, assists, blocks, assists…
10. TJ Ford
Draftad: 8th, Milwaukee Bucks
Statistik: 171 matcher, 11.1 ppg, 6.8 apg, 3.7 rpg
Awards: -
Kommentar: Fords karriär var nära att få ett tidigt slut när han 2004 skadade nacken mycket allvarligt och missade hela 04-05 säsongen. Han kom dock tillbaka och startar nu för Toronto Raptors och gör det bra.
11. Leandrinho Barbosa
Draftad: 28th, San Antonio Spurs (Rights traded to Suns)
Statistik: 239 matcher, 10.7 ppg, 27. apg, 2.2 rpg
Awards: -
Kommentar: Som Suns har gjort flera ganger, kan de få många, okända spelare att producera. Barbosa är kanske den snabbaste spelaren i NBA idag, och passar perfekt i Phoenixs run-and-gun stil, med sin snabbhet och 3-poängsskott.
12. David West
Draftad: 18th, New Orleans Hornets
Statistik: 196 matcher, 10.5 ppg, 5.9 rpg, 49% FG
Awards: -
Kommentar: Sen West fick börja starta som power forward I Hornets förra året har allt gått som på räls. Han var en av de nominerade till Most Improved Player (som Diaw vann) och har en ljus framtid framför sig, tillsammans med Chris Paul.
13. Luke Walton
Draftad: 32nd, LA Lakers
Statistik: 245 matcher, 5.0 ppg, 3.0 rpg, 2.2 apg
Awards: -
Kommentar: Hans tre första år i Lakers var han bänknötare, men i slutspelet och denna säsong har han visat hur bra han är. Har startat varje match i år och snittar 11.7 poäng, 4.9 returer och 4.2 assists.
14. Maurice Williams
Draftad: 47th, Utah Jazz
Statistik: 236 matcher, 10.8 ppg, 4.4 apg, 2.8 rpg
Awards: -
Kommentar: Efter att ha suttit på bänken sin första säsong, tog Williams chansen och startar nu för Milwaukee som point-guard sen 2 år tillbaka. Har satt några minnesvärda game-winners, speciellt förra säsongen.
15. Mickael Pietrus
Draftad: 11th, Golden State Warriors
Statistik: 217 matcher, 9.1 ppg, 3.2 rpg, 0.9 apg
Awards: -
Kommentar: Har varit upp-och-ner under sin NBA-karriär, men får i år regelbundet med speltid under Don Nelsons ledning. Är urtypen för en ving-spelare med atletisk kropp och bra attacker mot korgen.
16. Kyle Korver
Draftad: 51st overall, Philadelphia 76ers
Statistik: 288 matcher, 10.1 ppg, 3.3 rpg, 87% FT
Awards: -
Kommentar: Sixers hade nog inte förväntat sig så här mycket av Korver när de draftade honom i slutet av 2:a rundan. Korver har ett av de bästa skotten i NBA och kan sätta trepoängare som få. Har tävlat i 3-Point Shootout två gånger.
17. Jarvis Hayes
Draftad: 10th, Washington Wizards
Statistik: 194 matcher, 8.8 ppg, 3.4 rpg, 1.3 apg
Awards: -
Kommentar: Missade store delen av förra säsongen pga av skador. Har inte levt upp till förväntningarna på en Top 10-draftad spelare. Har fortfarande chans att visa vad han går för, men har svårt att få speltid, med Butler, Jamison, Stevenson och Arenas på hans positioner.
18. Zaur Pachulia
Draftad: 42nd overall, Orlando Magic
Statistik: 259 matcher, 8.1 ppg, 5.7 rpg, 1.1 apg
Awards: -
Kommentar: Pachulia fick fart på sin karriär förra året, när han kom till Atlanta. Han startade varje match och snittade 12 poäng och 8 returer. Han är en hårt jobbande spelare som inte behöver strålkastarljuset på sig för att prestera.
19. Nick Collison
Draftad: 12th overall, Seattle Supersonics
Statistik: 199 matcher, 7.4 ppg, 5.7 rpg, 52% FG
Awards: -
Kommentar: Missade hela sin rookie-säsong pga av operation på båda axlarna. Sätter skotten när han får läget och jobbar hårt. Kommer dock aldrig bli mer än vad han är nu.
20. Darko Milicic Draftad: 2nd overall, Detroit Pistons
Statistik: 178 matcher, 4.4 ppg, 2.9 rpg, 1.1 bpg
Awards: NBA Champion
Kommentar: Detroit chansade och tog Milicic, och hoppades att han skulle utvecklas till något stort. Efter två år med begränsad speltid tappade de tålamodet och han blev bortbytt till Orlando. Spelar nu bättre än någonsin, men kommer nog alltid bli ihågkommen som ett misslyckande med tanke på den höga draftpositionen.
21. Dahntay Jones
Draftad: 20th overall, Boston Celtics (Rights traded to Grizzlies)
Statistik: 194 matcher, 4.8 ppg, 1.5 rpg
Awards: -
Kommentar: Från den klassiska skolan Duke, Jones har inte fått mycket speltid att bevisa sin klass. Är en high-flyer, men mycket mer ser man inte av honom.
22. Marcus Banks
Draftad: 13th overall, Memphis Grizzlies (Rights traded to Celtics)
Statistik: 257 matcher, 6.2 ppg, 2.3 apg, 1.7 rpg
Awards: -
Kommentar: Är en bra point guard när han får chansen, men kommer nog alltid förbli en back-up point guard i NBA.
23. Travis Outlaw
Draftad: 23rd overall, Portland Trail Blazers
Statistik: 175 matcher, 6.0 ppg, 2.5 rpg, 0.7 bpg
Awards: -
Kommentar: Har inte fått mycket speltid under sin karriär, men har haft sina ljusa stunder. Har fått spela mer i år, då Darius Miles är borta hela säsongen. Har fortfarande chansen att bli något.
24. Steve Blake
Draftad: 38th overall, Washington Wizards
Statistik: 238 matcher, 6.2 ppg, 3.4 apg, 1.8 rpg
Awards: -
Kommentar: Blake är en riktigt bra point guard, och sen han kom till Denver för 1 månad sen har han snittat 7.8 assists och 9.3 poäng per match.
25. Brian Cook
Draftad: 24th overall, LA Lakers
Statistik: 230 matcher, 6.7 ppg, 3.2 rpg, 0.8 apg
Awards: -
Kommentar: Är viktig bänkspelare för Lakers, och har matcher då han kan få till det. Är en bra trepoängsskytt för hans längd.
26. James Jones
Draftad: 49th overall, Indiana Pacers
Statistik: 202 matcher, 6.7 ppg, 2.6 rpg, 86% FT
Awards: -
Kommentar: Passar perfekt in I Phoeinx spel, med sitt trepoängsskytte som främsta vapen. Är en bra back-up spelare.
27. Carlos Delfino
Draftad: 25th overall, Detroit Pistons
Statistik: 149 matcher, 4.1 ppg, 2.2 rpg, 0.9 apg
Awards: -
Kommentar: Kom inte över till NBA förrän 2004, har inte fått så mycket speltid I Pistons, som har Rip Hamilton på den positionen. Är dock viktig i Argentinas landslag.
28. Michael Sweetney
Draftad: 9th overall, New York Knicks
Statistik: 219 matcher, 6.8 ppg, 4.6 rpg
Awards: -
Kommentar: Har inte haft den utvecklingen som man hoppats på, och Sweetney kommer aldrig att bli någon stjärna. Men han är bra som back-up till power forwards och centrar.
29. Jason Kapono
Draftad: 31st overall, Cleveland Cavaliers
Statistik: 224 matcher, 7.2 ppg, 47% 3-FG, 85% FT
Awards: -
Kommentar: Kapono har flyttat runt en del, men är en grym skytt. I år har han varit extra het, och han sätter 56% av sina trepoängare. Har chans att vinna 3-Point Shootout i helgen.
Draft Steals:
Josh Howard, Dallas Mavericks (29th)
Kyle Korver, Philadelphia 76ers (51st)
Draft Turnovers:
Darko Milicic, Detroit Pistons (2nd)
Reece Gaines, Orlando Magic (15th)
Troy Bell, Boston Celtics (16th)
Detta är bara hur jag tycker. Andra skulle säkert välja annorlunda, ingen har egentligen "rätt".
All-Star Weekend är här. "Viva Las Vegas, baby!"
Rewind: En tillbakablick på året
"En bild säger mer än tusen ord. Under året har vi fått fler minnesvärda bilder
än på mycket, mycket länge." Bild från Gettyimages.
Ännu ett år har nu kommit och gått, och basketmässigt har det varit ett mycket spännande år. Mycket har hänt, mer än vad det brukar. Från januari till augusti till december, varje månad har nog innehållit något ögonblick som man kan minnas. Utan mer introduktion så tänker jag gå över vad som hänt:
... Den 22:e januari skriver Kobe Bryant historia med sina 81 poäng mot Toronto Raptors. Han gör själv mer poäng i andra halvlek än vad Raptors gör tillsammans. Say no more...Shaq vs. sin tronföljare i Lakers-linnet. 17-åriga Andrew Bynum fick först veta att Shaq fortfarande är "the man", men följde upp nederlaget med att göra en spinmove på Shaq som var en perfekt spinmove, dirket från BetterBasketballs instruktions DVD'er...Ron Artest, som skulle bli en bättre spelare och kontrollera sitt temperament, blev sur på Pacers ledning och vägrade spela. Han spelade inte på ett par månader, men fick sen sin önskan uppfylld. Peja Stojakovic fick byta med Artest, som tog sitt nya lag Kings till slutspel...
...All-Star Weekend i Houston gav oss minnesvärda stunder. LeBron James blev den yngsta MVP i All-Star Game i NBA's historia, Andre Iguodala gjorde den sjukaste dunken sedan Josh Smith's "over-K-Mart-windmill-dunk" ett år tidigare, med sin "alley-oop-of-the-back-of-the-backboard-under-the-rim-dunk". Men Nate Robinson, som gjorde fler försök än Chris Andersen året innan, stal vinsten från AI. Dirk blev den längsta spelaren någonsin att vinna 3-poängstävlingen...
...New York's säsong var ju inget att hänga i julgranen. Larry Brown, succécoachen från Detroit, skulle bringa lycka och vinster till "Basketens huvudstad". Det blev olycka och förluster. New Yorks dagstidningar hade varje dag en permanent sida för Knicks-sågningar och lagets självklare ledare, Stephon Marbury, var emot det mesta Brown sa...Kobe väljer att byta nummer till nästa säsong, 24 istället för 8. "24 is the number of hours a day. The shotclock. One half." Siffran efter 23(MJ) är det också...
...Årets slutspel var ett av de bästa på mycket länge. Kobe och hans Lakers var nära en riktig skräll. Kobe dunkade över Steve Nash, som vann MVP för andra året i rad, han spelade med laget, han satte två avgörande skott i samma match, han slutade skjuta i den avgörande matchen och de åkte ut. Cleveland stod för en ännu större skräll när de tog Detroit Pistons, det överlägset bästa laget under säsongen, till en sjunde avgörande match. LeBron James var "The King" på riktigt. "How about accepting that challege!" Till slut stod det mellan Mavericks och Heat. Heat och Wade var illa ute, Man fick se den rikrige Shaq, långt ifrån sina glansdagar. Men med lite hjälp från domarna så kunde Wade 20-25 straffkast de 4 sista matcherna och vinna titeln till Miami. Wade's första, Shaq's fjärde och Pat Riley's femte...Nu är det sommar och FIBA World Cup...
...USA, som skulle på sitt eget korståg för att ta tillbaka tronen som etta i basketvärlden, fick se sig besegrade av Grekland, som sedan bara gjorde 47 poäng mot ett Pau Gasol-saknande Spanien i finalen. Carmelo fick sitt riktiga genombrott som den bäste scorern av James, Wade och honom själv...Andrea Bargnani blev den förste europeén att bli draftad etta i Draften. Toronto drog vinstlotten och gjorde samtidigt en utländsk revolution i laget, med nya, utländska spelare (Garbojsa, Parker, Bargnani, Nesterovic, Slokar)...Ben Wallace lämnar Motor City för Windy City, och Bulls ger ett 60-million-dollar-contract till en spelare som bara kan ta returer och blocka skott. På samma gång flyttar JR Smith mellan tre lag på några dagar, från New Orleans till Chicago och till slut till Denver...
...Den nya säsongen börjar med flera trevliga/otrevliga överraskningar. Miami tar emot sina Championship-ringar och förlorar sen med 42 poäng mot Bulls. Lakers, utan Kobe Bryant, inleder otroligt stark. Lamar Odom spelar som en riktig superstar, han är uppe och sniffar på en triple-double nästan varje match...Dallas och Phoenix börjar båda segt. Dallas förlorar 4 raka matcher, men vinner sen 13 raka matcher. Phoenix börjar säsongen 1-5, men vinner sen 15 raka matcher. Philadelphia, med Allen Iverson kvar trots ihärdiga traderykten, gör det motsatta. De vinner de 4 första matcherna, och förlorar sen 15 av de 17 efterföljande matcherna...Michael Redd sätter 57 poäng och tar Kareem's poängrekord...Carmelo fortsätter på sitt USA-flyt och spelar 7 raka matcher med 30 poäng eller mer... Carmelo fortsätter på sitt USA-flyt och spelar 7 raka matcher med 30 poäng eller mer...
...Bråk i Madison Square Garden, Carmelo Anthony förstör sin bästa säsong någonsin...Triple-overtime. Flera matcher går så långt, senast Charlotte mot Lakers...New York vinner 3 raka matcher med overtime och avgörande skott. Precis vad de behöver, lite ljus i slutet av mörkret...
Gott nytt år 2007! (Hoppas det blir ett bra basketår)
Rewind: Good Ol' Times...
"King James goes for 80: Cavaliers throwback from 86-87" Bild från NBA.com.
Vad tänker man på när man ser bilden ovan? LeBron James hade ännu en bra match, 30 poäng, 7 returer och 5 assists. Eller att Darrell Armstrong fortfarande är pigg i benen, och har snittat mer poäng än han gjort på 2 år. Eller Danny Granger, andraårsspelaren som startar i Pacers framför Marquis Daniels. Eller att båda lagen har på sig så kallade "throwbacks", gamla matchställ som får nytt liv då och då. Jag lutar åt det sistnämnda.
Att NBA-lagen ibland har "throwback"-nights och liknande tycker jag är en av de bästa ideérna NBA haft under de senaste åren. Många lag har något linne från 70- och 80-talet som är klassisk, alltid kommer att va. Det kan vara färgen, designen, spelarna som hade den på sig, vad laget åstakomm i den. Allt finns inbakat i matchstället. Och att få se dem i dagens NBA kittlar alltid lite extra, för det finns så mycket minnen.
Tänk Cleveland i slutet av 80-talet, när de bar detta ställ. Det laget var det bästa Cavs någonsin haft (om nu inte LeBron & Co vinner NBA). Mark Price, en av de bästa skyttarna någonsin i NBA (90% straffkast, 40 % trepoängare). Brad Daugherty, centern som kanske inte många hört talas om, men som var en grymt bra inside scorer och All-Star spelare ett par gånger. Larry Nance, killen som vann NBA första dunktävling 1984, och som är en av de bästa skottblockarna genom tiderna (14:e all-time antal blocks). Shooting Guarden Ron Harper, en allt-i-allo spelare som under sin första säsong i ligan ledde Cavs i poäng. Han gick sen och vann 3 titlar med Chicago Bulls som backup till MJ. Och sist men inte minst Craig Ehlo, som för alltid finns fasthammrad i våra minnen då han försvarade ovan nämde MJ när han sätter sitt "double-clutch" skott över Ehlo i sista sekunden. Detta leder till att Cleveland, som det året spelade sin bästa säsong någonsin och var på marsch mot finalen. Chicago var ett ungt lag på uppgång med Jordan och Scottie Pippen i spetsen. De skulle senare vinna 6 NBA-titlar, medan Cavaliers än idag inte nått finalen.
Vilket leder oss till Michael Jordan och hans Bulls, det bästa laget under 90-talet. Med tränargeniet Phil Jackson vid bänken och trion Jordan, Pippen och Dennis Rodman på plan var det inget lag som kunde stoppa dem. Säsongen 1995-96 bröt de alla normer och vann 72 matcher av 82. 72-10, vilket är den bästa säsong något lag gjort, någonsin. Frågan är om det någonsin kommer att bli slaget.
Phil Jackson fortsatte ju att coacha efter Bulls-tiden, och lyckades vinna tre ringar till, den här gången med hjälp av Hollywood. Första året med Jackson,99-00, vann Lakers 67 matcher och förlorade 15, nästan i klass med 95-96 Bulls. De tog sin första av tre raka titlar och en viss Shaquille O'Neal besteg tronen som världens mest dominanta spelare, kanske genom alla tider. O'Neal som började sin karriär i Orlando, där han bildade duo med Anfernee "Penny" Hardaway, som under många stunder såg ut att vara Jordans jämlike. Dock fick han sin karriär förstörd av skador och kämpar fortfarande med att komma tillbaka.
Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med att älta gamla historier och "moments" som hände innan jag ens var född, men som på något sätt sitter fast i skallen som om man själv upplevt det. NBA är en ändlös källa av händelser som för någon alltid finns nära hjärtat. Och det skapas nya legender och klassiker varje säsong, varje månad.
Som Dave McMenamin skrev i sin krönika på NBA.com i veckan, efter att ha sett Clevelands "throwbacks"-ställ:
"The orange on LeBron's uniform was so eye-poppingly fresh on Friday night that I couldn't help but be swept away into a daydream imagining Mark Price, Brad Daugherty and King James all suiting up against Michael Jordan when he hit "The Shot" back in 1989.
You think Bron-Bron would have given MJ a little more of a challenge than Craig Ehlo?"