Basketblogg

"För fjärde gången på nio år vinner San Antonio Spurs NBA-titeln, efter 4-0 i matcher mot Cleveland." Bild från NBA.com 

San Antonio Spurs bevisade än en gång hur bra organsiationen är, genom att "sweepa" nykomlingen i sammanhanget, Cleveland Cavaliers, med 4-0 i matcher. Den sista matchen var precis som de andra i Final-serien, tuff, bra försvar, sämre anfall och Spurs som segrare.

Spurs vann 83-82, och när slutsignalen ljöd i Quicken Loans Arena stod Tim Duncan på mittplan och sträckte triumferande upp händerna i luften, medan alla lagkamrater sprang fram till honom och började hoppa av glädje.Vinsten var en i raden för Duncan & Co., medan Cavaliers aldrig riktigt "kom in i matchen" och var alltid steget efter. Men förlusten kan vändas till något bra i framtiden... 

Vår tids svar på Celtics
I våra dagar, 2000-talet, är San Antonio Spurs vårt svar på en dynasti, precis som Boston Celtics under 1950-60-talet, då de vann 11 titlar på 13 säsonger. Spurs har nu vunnit 4 under de senaste 9 åren, och 3 av de 5 senaste säsongerna. Laget består av en superstjärna, en par stjärnor, några veteraner och yngre spelare som smälter in i systemet. Duncan har ända sedan sin första säsong varit klubbens go-to-guy, och han har levererat på en otroligt hög nivå under sin 10-åriga karriär. Under dessa 10 år snittar han 21.8 poäng, 11.9 returer, 3.2 assists och 2.4 blocks per match, och har vunnit 4 NBA-titlar, 3 NBA Finals MVP, 2 MVP, Rookie of The Year och oräknerliga uttagningar till All-NBA och All-Defensive Teams. En karriär som hans är få förunnat, och han kallas av många den bäste powerforwarden genom tiderna, i kamp med Karl Malone och andra. Ja, varför inte?

Alla superhjältar har kompanjoner, som hjälper hjältarna att lösa alla problem. I Spurs har Duncan hjälp av två sådana, Tony Parker och Manu Ginobili. Sedan de två kom in i laget för fem-sex år sedan har laget spelat otroligt stablit, mycket på grund av de två "utlänningarna". Parker, kanske den svåraste spelaren att stoppa i dagens NBA, börjar göra sig ett eget namn och röra sig ur skuggan av Duncan, vilket han visade genom att vinna Finals MVP i förrgår. Under serien snittade han 24.5 poäng per match på 57-procentigt skytte och bröt gång efter annan igenom Cavaliers försvar för en akrobatisk lay-up. Han steppade också upp i de avgörande situationerna, bl.a med en tung trea med en minut kvar av match 3. 

Ginobili, är den ultimata bänkspelaren, vilket coach Gregg Popovich utnyttjar till 100 %. Ginobili fick inte starta en enda match under slutspelet, men när han kommer in sätter han direkt press på ett trött försvar med skytte, drives till korgen och passningsspel. I sista matchen satte han 27 poäng, varav 13 i sista perioden och starkt bidragande till att laget lyckades hålla undan ett anstormande Cavaliers i slutminuterna. 

En lagseger 
Hela Spurs lag har bidragit med sitt strå till stacken, genom uppoffrande lagspel. Bruce Bowen visade än en gång vilken formidabel försvarspelare han är då han gav LeBron James stora problem i anfall. James såg uppenbart frustrerad ut av Bowens försvar och fick aldrig till riktigt till det mot ett försvar som fokuserades till 90 % på honom. Robert Horry vann sin 7:e titel i förrgår, vilket för honom till den vinstrikaste spelaren som inte spelat i Boston Celtics. Horry fick mycket kritik för sitt fula tilltag på Phoenixs Steve Nash tidigare i slutspelet, men i match 2 var han överallt med 9 returer, 5 blocks och 4 assists. Fabricio Oberto och Michael Finley tog hand om de två återstående startpositionerna, och gjorde det bra. Efter 12 år i ligan fick Finley äntligen höja Larry O'Brien-trofén i skyn. 

Nu lever laget och hela organisationen i nuet och firar sin seger, som borde kännas extra skön med tanke på den struliga säsongen. Vid ett läge, när laget låg på 33-18 i vinster/förluster och Dallas sprang ifrån i tabellen, gick Popovich ut och sa att "årets trupp var den sämsta han tränat, försvarsmässigt". Med champangen sprutande och Dallas förnedrade och blottade av Golden State, borde allt nu kännas helt perfekt. Men man måste tänka på framtiden. Flera av bänkspelarna börjar komma upp i åldern och Horry, Finley, Brent Barry och Jacque Vaughn kommer inte kunna hålla på så länge till, och de unga spelarna i klubben (James White, Beno Udrih, Matt Bonner) måste komma in i rotationen och få speltid. Men som vanligt hittar Spurs några nya veteraner för resonliga priser, spelare som är villiga att satsa en sista gång för att vinna en titel. Och i Spurs vet de att chansen är som störst.      

Förlorare den här gången - men inte nästa gång? 
Till sist måste vi också nämna Cleveland Cavaliers. Innan säsongen började var det många som satte upp varningsskyltar på laget, att de kunde överraska många. Men få trodde att de skulle ta sig till Final (ja förutom jag och Kenny Smith), men LeBron James, för det var han som gjorde det möjligt, bar laget på sina axlar och tog dem förbi Mount Detroit. I finalen, där ett Cavs-lag aldrig varit, blev pressen för stor och oftast håller det eller brister det vid erfarenhet. Spurs har erfarenhet så det räcker och blir över, medan Cavs nu har fått en första smak på hur det känns att spela på den största scenen av dem alla. Och om lagets och James utvecklingskurva fortsätter som den gjort de senaste 3 åren så är ett återbesök nästa år ingen omöjlighet.