Basketblogg

Årets NBA-säsong har innehållit det mesta, och håller på att forma sig till en av de mer spännande säsongerna på mycket, mycket länge. Storlagen vinner, doldisarna överraskar, stjärnorna briljerar. Allt ser perfekt ut. Vilken tur då att motpolen New York Knicks finns.

NBA, den amerikanska proffsligan, är idag en internationell angelägenhet, och NBA:s ledning gör allt i sin makt för att krama ur varje ynka penny ur alla konsumenter. Nu är jag ingen ekonomivetare, men vad jag vet säljer en vara bättre om den till exempel associeras med något känt eller bra. Därför är det av högsta prioritet för David Stern & Co. att de klassiska lagen, klubbarna som kablade ut höjdpunkter i de tidiga stadierna av 80-talet till en basketlängtande omvärld, basketmetropolerna, gör bra ifrån sig och uppmärksammas därefter. Därför måste kostymkillarna ha gjort high-fives med varandra när Kevin Garnett och Ray Allen under sommaren gick till bottenlaget Boston Celtics och blåste nytt liv i den forna dynastin (16 NBA-titlar). Och i februari borde de ha gjort kullebytta av lycka när Pau Gasol byttes bort till Los Angeles Lakers och direkt transformerade ett mittenlag till omedelbara titelutmanare, samtidigt som ligans största namn, Kobe Bryant, nu omsvärmas av lovord istället för glåpord. Men det finns en stor nagel i ögat på Sterns perfekta NBA, och den nageln tillhör New York Knicks, detta skämt till basketlag. 

New York som stad är en världsmetropol, både affärs- och folkmässigt. Det är en guldgruva för ett stort företag som NBA, och möjligheterna till exponering och inkomster är nästan oändliga. Det är här Knicks kommer in i bilden. De ska vara NBA:s ansikte utåt, spela i "världens kändaste arena" (Madison Square Garden), vinna matcher, gå till slutspel och kassera in miljon efter miljon. Man kan förstå om Stern slet några hårstrån från sin hjässa när alla tre lag (Boston, Los Angeles, New York), inte var mer än koner för topplagen (Spurs, Suns, Detroit) att runda, under åren 2004-2007. Men där de andra lagen nådde botten och kom tillbaka starkt, har New York Knicks brutit igenom den nedersta vallen och faller nu handlöst.

På pappret och i praktiken

De senaste två säsongerna har det knappt gått en vecka där någon ur klubben inte figurerat i nyheterna av mindre bra skäl, och i år är det nästan lynchstämning på gatorna i det stora äpplet när man pratar om stadens skam. I sportvärldens pratas det gärna om lagen "på pappret", speciellt inför en säsong när trupperna förändrats om man inte riktigt vet var de står. Om du tar en snabb titt på namnen Knicks förfogar över har laget alla komponenter för att slåss om en slutspelsplats i den mycket sämre Eastern Conference. Problemet är att dessa namn inte fungerar lika väl på parkettgolvet i MSG. Rent ut sagt är laget ett gäng bortskämda multimiljonärer som varken står upp för sig själva eller för laget, vilket redan klargjorts i de hundratals krönikor som skrivits i ämnet, och jag skriver det en 134:e gång.

Zach Randolph som kom till laget i somras skulle tillsammans med Eddy Curry bilda en fruktad inside-tandem, David Lee och Nate Robinson skulle fortsätta sin utveckling, Stephon Marbury skulle komma till sans och återigen leda laget som han gjorde i Nets och Suns. Allt det orkestrerat av Isiah Thomas, den gamle stjärnspelaren som inte har haft en lätt tid i New York. Utan att överdriva har alla dessa förhoppningar gått käpprakt ner i dyngan. Randolph/Curry-experimentet har misslyckats totalt, och ingen av de två verkar kunna spela basket på en respektabel nivå längre. Lee och Robinson har inte blivit mycket bättre, men det är svårt att bli det när ens coach ställer upp med laguppställningar och gör byten som gör vem som helst förvirrad. Och Marbury ska man knappt börja skriva om ens, det är bara som en dålig såpopera, likt de som går på TV4+ och andra småkanaler. Han och Isiah fullkomligen hatar varandra, vilket de förnekar i media, men som alla vet om. När han blir bänkad för sitt dåliga uppträdande och spel så blossar han upp och går ut i media med sina snyftarhistorier, vilket han ofta tar tillbaka dygnet efter. Han har pratat om att flytta till Italien och spela och är nu skadad i foten, en skada som inneburit operation. Fast många har spekulerat i om han vill operera sig för att slippa spela med Knicks. Det senaste är att Marbury blivit portad från lagets matcher, vilket senare dementerades av Isiah (såklart).

Sämsta proffslaget idag

Man kan prata om individuella misstag hur länge som helst, men det som gör mest ont i New York-bornas Knicks-hjärtan är hur laget uppträder på planen. Det är en vedertagen sanning att ett "lag" vinner mästerskap, och att försvar gör det samma. Tyvärr saknar Knicks all tillstymmelse till något av de två. Lagkemin är nog den sämsta i något proffslag i någon proffsliga för tillfället. Alla springer runt och tänker på sig själva hela tiden, tar dåliga skott, skäller på varandra och spelar absolut noll försvar. Hjälpförsvar finns knappast i deras vokabulär. Det är kollektivets kollaps som jag tror upprör allra mest, och att det inte verkar vara någon i laget som bryr sig om det. Tänk om det funnits en ledartyp av Joakim Noahs karaktär i Knicks omklädningsrum, hade han höjts till skyarna av alla Knicks-supportrar.

Sorgset nog finns ingen sådan spelare i Knickerbockers idag, och tyvärr kommer allt att se likadant ut tills man gör en drastisk förändring, om det gäller spelare, coach eller styrelse vet jag inte, kanske alla tre, men nuvarande ägaren James Dolan måste göra något, för New York har sakta krympt och är nu en parantes i basketvärlden. Häromdagen satte LeBron James 50 poäng, 10 assists och tog 8 returer mot Knicks, en otrolig insats, men man skyllde det på "hur dåliga Knicks är". Tänk bara på Michael Jordan när han satte 55 mot Knicks, i deras byggnad. Det är ett av alla oförglömliga ögonblicken i ligans historia, för at det var två bra lag som möttes. LeBrons match är av samma, höga klass, men degraderas av motståndarlagets brister.

Vi får hoppas att Knicks-såpan får ett snabbt slut snart, och att vi slipper se en riktig långkörare med samma intriger och konflikter. Jag tror varken NBA eller New York klarar av mycket mer av det här.