Basketblogg

"Hakeem Olajuwon är, utan tvekan, en av de största talangerna som någonsin funnits." Bild från Gettyimages.

Idag när man tänker tillbaka på 80- och 90-talet, så tänker man självklart på spelare som Michael Jordan, "Magic" Johnson, Larry Bird. Om du är mer insatt kanske namn som Kareem Abdul-Jabbar, Patrick Ewing och Moses Malone kommer upp. Hakeem Olajuwon bör också nämnas i de här sammanhangen, men han glöms lätt bort bland alla ikoner. Olajuwon var inte lika karismatisk eller lika "flashig" som Jordan och "Magic", men han gjorde vad han var bäst på. Gång, efter gång, efter gång... 

Hakeem Olajuwon föddes och växte upp i Nigeria, då som Akeem Abdul Olajuwon. I hemlandet spelade han fotboll och handboll, och basket kom först när Hakeem var 15 år, vilket blev hans "point of no return". Ryktet om den långe, atletiske nigerianen spred sig snabbt över världen, och Houston blev nu hans hem för en lång tid framöver. Hakeem gick på Houston College, där han tillsammans med Clyde Drexler tog laget till Final Four tre år i rad. Laget fick smeknamnet "Phi Slamma Jamma" för deras atletiska, högtflygande spelstil. Tyvärr lyckades de aldrig vinna NCAA, men Hakeem hade gjort ett avtryck. 

1984 vann Houston Rockets förstavalet i draften. Bland de tänkbara kandidaterna fanns en spelare vid namn Michael Jordan, men Rockets valde "stadssonen" Olajuwon som förste spelare. I sin debutsäsong snittade han 20,6 poäng, 11,9 returer (fyra i ligan) och 2,68 blockar (tvåa i ligan) per match. Vilket annat år som helst hade detta automatiskt inneburit Rookie of The Year-utmärkelsen, men säsongen 1984-85 var "Jordans första säsong" så ni förstår... 

Olajuwon tog ett störtande Rockets till slutspel direkt, och tillsammans med Ralph Sampson (draftad ett år innan Olajuwon)bildade de "Twin Towers". De tog laget till NBA Finalen 1986. Att det bara var hans andra säsong i NBA syntes inte, när han i semifinalens tre sista matcher mot Los Angeles Lakers satte 40, 35 och 30 poäng respektive. Detta mot ett lag bestående av "Magic", Kareem och James Worthy. Dock blev Boston Celtics för svåra i finalen, men Houston och Olajuwon var inte klara än, de hade bara börjat. 

1986-87 följde och med det Hakeem-dominans. Hans partner Sampson började dra på sig skador och byttes senare bort till Golden State, vilket öppnade för total dominans av Hakeem. Han ledde laget i 13 statistiska kategorier, däribland poäng, returer, steals och blocks. Nu började han också plocka på sig utmärkelser, vilket han skulle fortsätta med en lång tid framöver. Säsongerna 1987 till 1991 var han alltid med i toppen av poäng-, retur-och blockstatistiken. 1989 gjorde han också en quadruple-double, något som är extremt ovanligt. Den kom mot Milwaukke Bucks och innehöll 18 poäng, 16 returer, 11 blocks och 10 assists. Samtidigt som Olajuwon fortsatte sin utveckling, följde inte Houston i samma riktning, utan blev ett mittenlag. De vann inte en slutspelsseie mellan åren 1988 och 1992. 

Säsongen 1991-92 kunde blivit Olajuwons sista i Rockets, men precis innan säsongen började, på ett plan till Japan, kom han och klubbens ägare Charlie Thomas överrens, och tur var det för Thomas. Nu följde de bästa säsongerna i Olajuwons karriär.  1992-93 snittade han 26 poäng, 13 returer och 4,17 blocks per match, och året efter, 1993-94, kom hans absoluta höjdpunkt. 

Hakeem var mycket trogen muslim, och han anser att det var hans tro som inspirerade honom till hans framgångsrika karriär. Han höll hårt på principerna, och fastade flera gånger under säsongerna. Trots detta fann han sig full av energi, och ingen kunde säga emot. Hakeem utvecklade nu sitt spel enormt, med olika raffinerade inside-moves, som senare fick smeknamnet "The Dream Shake", vilket i sin tur gav honom smeknamnet "Hakeem The Dream". 

Tillbaka till basketen, och säsongen 1993-94. Olajuwon var nu helt överlägsen, och han blev MVP, Finals MVP och Defnsive Player of The Year. Med snitt på 27,3 poäng, 11,9 returer och 3,7 blocks per match tog han Rockets till Final, där de ställdes mot New York Knicks och center-rivalen Patrick Ewing. Serien blev en 7 matchers rysare, men till slut kunde Houston bärga sin första titel i lagets historia. Nästa säsong fortsatte i samma stil. Nu återförenad med sin college-kompis Clde Drexler, tog duon laget från en sjätte plats i Western Conference till NBA-Finalen. Drexler och Olajuwon sken i slutspelet, och i finalen ställdes de mot Orlando Magic och den nye supercentern, Shaquille O'Neal. Orlando blv dock utspelade av Rockets, som efter fyra raka vinster kunde bärga sin andra raka titel. I finalserien snittade Hakeem 32,8 poäng, 11,5 returer och 5,5 assists vilket gav honom sin andra raka Finals MVP-utmärkelse. 

Efter utmärkelserna och titlarna fortsatte Olajuwon att producera, men inte riktigt med det där lilla extra, vilket ändå är bättre än vad de flesta centrarna kunde rå på. Inför säsongen 1996-97 värvade laget Charles Barkley för en sista chans på final, en de förlorade i semifinalen mot Utah Jazz. Efter alla år av kämpande under korgarna började också Hakeems kropp säga ifrån, och hans produktivitet minskade och antalet missade matcher ökade. Han drog sig tillbaka 2002, efter en säsong i Toronto Raptors. 

Vad betydde då Hakeem för basketen? Otroligt mycket skulle jag vilja påstå. Han, tillsammans med Kareem, visade att centrar inte måste vara stora och stela för att vara bra centrar. De var långa, smidiga, atletiska med bra kropps- och bollkontroll ocj kunde göra allt på en basketplan, inte bara ta returer och blocka skott. Vi avundas idag över hur mångsidig Kevin Garnett är, men han har bara fortsatt utvecklingen som Kareem och Hakeem startade. Hans utmärkelser är för många att räkna upp här, men ändå hamnar han ofta lite i skuggan när man pratar om de bästa centrarna genom tiderna. Wilt Chamberlain, Shaquille O'Neal eller Bill Russell brukar få flest röster. Hakeem Olajuwon tillhör definitivt den gruppen, och därför anser jag att han är en av de mest underskattade spelarna någonsin.

"Kevin Garnett under presskonferensen där han presenterades som ny Celtics-spelare." Bild från Gettyimages. 

Boston Celtics, laget med flest NBA-titlar av alla, närmare bestämt 16 st, har under de senaste 15 åren inte lyckats nå samma höjder som de tidigare hjältarna Larry Bird, Kevin McHale, Bill Russell och Bob Cousy. Senast laget vann NBA var 1986, och för ett stolt lag som Celtics är det på tok för lång tid. Paul Pierce har lett ett nytt, ungt lag varje år, men framgångarna har inte kommit. Allt kan dock ändras på en sommar... 

Allt började när NBA-säsongen var slut. Kevin Garnett, som länge figurerat i alla möjliga rykten, skulle äntligen byta lag, efter misslyckanden år efter år. Det var vad alla trodde, men när nästan hela juli gått verkade det som om Garnett skule bli kvar i Minnesota Timberwolves ännu ett år. Men efter att raporter om en övergång läckt ut under måndagen den 30:e juli, så tog det inte lång tid förrän han introducerades som Bostons nyaste spelare. 

Redan under draften i slutet av juni trodde många att Garnett skulle bytas bort, men ingenting hände och istället så flyttade en annan stjärna, Ray Allen, till Boston. Allen, en av NBA's absolut bästa skyttar, kanske den bästa, skulle bilda en duo med Pierce som skulle lyfta Boston några placeringar, men inte mer. Garnett-ryktena fortsatte kanske en vecka till, men sedan dog de sakta ut. Golden State Warriors, Chicago Bulls, Phoenix Suns, Boston Celtics var alla intresserade av "The Big Ticket"'s tjänster, men han höll sig kvar i Minneapolis. 

Fast forward, till 30 juli. Under förmiddagen började NBA.com och andra basketsajter rapportera m att Minnesota och Boston än en gång börjat förhandla, och att det den här gpngen var mycket seriösare än tidigare. Källor nära de båda lagen trodde att affären skulle vara klar inom 48 timmar, vilket den också blev. Det bollades lite med vilka spelare Boston skulle ge upp för Garnett, men i slutändan var det samma spelare som i de första rapporterna: Theo Ratliff, Al Jefferson, Ryan Gomes, Gerald Green och Sebastian Telfair. En hel startfemma. Lägg därtill två framtida draft-picks och du har ett nytt rekord. Sju spelare för en, nytt NBA-rekord. 

Vad var det då som fick honom att ändra sig? Tidigare i somras var han också så gott som klar för Boston, men då ville han inte flytta dit. Under presskonferensen i tisdags sa att han inte hade några intentioner att lämna MInnesota alls, men efter ett snack med ledningen om lagets framtid valde han att gå en annan väg. En annan förklaring är Allens ankomst till Boston. Helt plötsligt var det inte bara Pierce och ett gäng ynglingar, utan två riktiga "All-Stars" som han kunde spela tillsammans med. Kevin Garnett är ingen yngling längre, och snart är hans chanser på en NBA-titel kanske slut. I Boston såg han sin chans, och jag kan inte säga att den är dålig. 

Nu är "The Big Three" som de kallas  favoriter till att vinna Atlantic Division, och kanske favoriter till att vinna Eastern Conference. Bara genom att addera Kevin Garnett till mixen hoppar Boston upp från botten, förbi Washington, New York, Indiana, Orlando och Milwaukee, till toppen med Cleveland, Detroit och Chicago. Men klarar sig de utan fler veteraner och rollspelare? I och med bytena som gav dem Allen och Garnett gav de upp sammanlagt 7 spelare (Delonte West och Wally Szczerbiak för Allen), vilket gör att truppen för tillfället läcker som ett såll. Om laget ska ta sig till final behövs fler veteraner. 

Rustningen för att fylla luckorna har redan börjat. Dagen efter att Garnett introducerades så skrev Eddie House och Jackie Manuel på för Boston. House är en grym trepoöngsskytt som kan komma in från bänken och sätta de öppna skotten som kommer att komma med försvarets fokus på "The Big Three". Manuel är en defensivt bra spelare som ger tuffhet till laget. 

Det finns såklart de som anser att det inte kommer gå så bra, bara för att de har tre All-Stars i truppen. Att de skulle bli sura då de inte får det antal skott de vill ha per match. Att de skulle vara för gamla. Först av allt är de tre ovan nämnda inte som andra så kallade "superstjärnor" i ligan. Paul Pierce och Kevin Garnett har länge spelat i dåliga lag, när de själva har högre mål än lagen de spelar i. Men de har satt ner huvudet, och fortsatt kämpa på, varje match, för att i alla fall kunna vinna en extra match. Inte börjat tjura och begärt en trade (ex. Allen Iverson och Vince Carter). Allen har länge ansetts som en av de mest sportsmannalika spelarna i NBA, och har aldrig klagat på något utan bevisat på planen hur värdefull han är. 

Ålder är helt klart en viktig aspekt, och det brukar sägas att den absoluta toppen för en spelare kommer i åldern 27-28. Efter det går det långsamt utför heter det. Men jag vill påstå att åldern 30-35 är underskattad. Idag finns det många stjänor som fortfarande spelar på en grymt hög nivå. Steve Nash blir bara bättre med åren, Allen fortsätter att snitta 20 poäng per match, Garnett är fortfarande den mest komplette spelaren i NBA, och Paul Pierce har inte ens fyllt 30 år än.