Basketblogg

"Årets Raptors har spelat mycket bra och leder just nu Atlantic Division överlägset." Bild från Gettyimages.com.

Jag skrev i september i höstas om Toronto Raptors och hur deras nykomponerade lag skulle ta dem ut ur bottenträsket i NBA. Och med drygt en månad kvar av säsongen kan jag säga att jag fick rätt. De leder Atlantic Division med 6 vinsters marginla till tvåan New Jersey, men inget ser ut att kunna stoppa dem från att ta divisionssegern. 

Det började dock inte så bra. I säsongens inledande veckor spelade Toronto inte bra, på de 10 första matcherna vann man två matcher och förlorade åtta. De tog dock tag i istt spel, och under januari och februari månad klättrade laget snabbt i tabellen, ledda av Chris Bosh. 

Ny lagledare, nya spelare, samma stjärna 
Chris Bosh är den utnämnda stjärnan och ledaren för laget, vilket han varit enda sen han kom till Toronto. Han anlände i slutet av Vince Carter-eran, när Carter mest var sur och loj och inte ville annat än lämna laget. Till slut byttes han bort till New Jersey Nets, och sen dess har man återigen fått snickra ihop nya lag nästan varje sommar. Spelare har kommit och gått, och endast två spelare har stått pall, Bosh och veteranen Morris Peterson. Även denna sommaren skedde många spelarbyten, men i år var det annorlunda. I år var det med en plan man gjorde det.

Bryan Colangelo, lagets General Manager som jag tidigare nämnt i flertalet inlägg, anlände till laget i somras efter  flera framgångsrika år i Phoenix där han gjorde mirakel. Colangelo gör nu precis samma sak i Toronto. Han började med att håva in 1:a valet i Draften, där de valde italienaren Andrea Bargnani vilket visat sig bli en stor succé. Flera experter trodde han skulle behöva ett par år på sig att anpassa sig till ligan, men Bargnani har gått in och levererat direkt. 

Andra nya spelare som kom under sommaren var spanjoren Jorge Garbajosa, Anthony Parker, TJ Ford och Rasho Nesterovic. Ford har verkligen tagit på sig rollen som pointgurad och leder laget med auktoritet. Garbajosa och Parker kom båda från spel i några av Europas bästa klubbar, och har varit viktiga kuggar i lagets framgång. Coachen Sam Mitchell har gjort ett bra jobb med att smida ihop laget till en enhet, där alla jobbar för varandra, och är en av huvudkandidaterna för Coach of the Year.

Första slutspelet sedan 2001
Men det som verkligen håller skeppet flytande är Chris Bosh. Han bär laget på sina axlar och gör det han ska. Göra poäng, ta returer, försvara det andra lagets stjärncentrar. Han gör sin bästa säsong hittills i NBA, då han snittar 22.4 poäng, 10.5 returer och 1.4 blocks per match. Han var tyvärr skadad under en månad, men det klarade laget bra och sen han kom tillbaka har det gått som på räls.

Raptors är inte klara för slutspel än, men det ska mycket till för att de ska missa slutspel. Risken är minimal, vilket betyder att NBA's enda kanadensiska lag får spela slutspel för första gången sedan säsongen 2000-01. Hur det kommer att gå vet ingen. Flera av spelarna i laget har ingen erfarenhet av slutspel, inkluderat Chris Bosh. Men som de spelat i år tror jag inte att de kommer skämma ut sig, tvärtom. De kommer nog kunna överraska flera lag i den jämna Eastern Conference. Var så säkra.

"Kobe Bryant under sin första av tre raka 50-poängsmatcher." Bild från NBA.com. 

Vi är i slutet av mars, och i USA spelar collegelagen March Madness för fullt. Vid den här tiden på året brukar collegelagen ta över strålkastarljuset helt, och NBA brukar få stå lite åt sidan. Men inte i år, för Kobe Bryant gör allt för att vi ska hålla ögonen på proffsen istället för amatörerna. 

Ni vet säkert redan vad Kobe Bryant har åstadkommit undr sina tre senaste matcher. Sammanfattat kan man säga att han gjort 175 poäng. 175 poäng på 3 matcher. Det är ett snitt på 58.3 poäng per match. Efter att Lakers förlorat 11 av sina tretton senaste matcher och var på väg bort från slutspelet, tog Bryant tag i saken och gjorde vad han kunde för att få till en vinst. Nu har de vunnit tre raka, och verkar vara på säker mark igen i slutspelracet. 

Första på 44 år 
Tillbaka till Bryant. Det började med 65 poäng mot Portland i fredags förra veckan, vilket var säsongsbästa i ligan. Det fortsatte med 50 poäng mot Minnesota Timberwolves, vilket gjorde honom till den första Lakers-spelaren på 44 år att 50 poäng eller mer i två matcher i följd (Senast var Elgin Baylor). Och nu satte han då 60 poäng, på bortaplan, mot Memphis Grizzlies. Detta gör att han kommer med i liten grupp av spelare som gjort över 50 poäng i tre matcher i följd. De enda som klarat detta är Wilt Chamberlain, Elgin Baylor, Michael Jordan och då Kobe Bryant. Ingen dålig skara.

I och med denna uppvisning som "Mamba" nu bjuder på, börjar frågorna och jämförelserna komma fram igen, som de alltid gör när någon är så här bra. Är Kobe lika bra som Jordan? Kan han göra över 100 poäng i en match? Är han en av de absolut bästa genom tiderna? 

Bryant har hört de här frågorna innan, och kommer antagligen få höra dem igen, men när han nu gör NBA-historia ännu en gång, kan man alltid börja fundera... Dave McMenamin, krönikör på NBA.com, skriver att Kobe har chans att bli den bäste poänggöraren NBA någonsin haft. Att Bryant helt enkelt är en bättre scorer än de ovan nämnda spelarna, plus Kareem Abdul-Jabbar och George Gervin. Det är inga små "statements". 

Är han den bäste?
Men tänk på saken. Göra över 50 poäng i tre raka matcher, varvid två av dem är över 60, det är rent otroligt´svårt. Det är inga vanliga spelare som kan göra det. Inte ens dagens superstjärnor som Dwyane Wade, LeBron James eller Kevin Garnett skulle klara det. Det är bara de absolut bästa, de med den där extra gudagivna talangen som klarar det. Spelare som Chamberlain, Jordan och Kobe Bryant. Så visst har han den där speciella talangen att stoppa bollen i korgen, utan tvekan. Men han är inte lika bra som Jordan var under sin storhetstid, och jag tror inte någon kommer att ta MJ's plats på kungatronen. 

Jag skrev tidigare om Wilt och hans legendariska 100 poäng. Kobe är den som kommit närmast, med sina 81 poäng mot Toronto i fjol. Dock känns det som att 100 poängsgränsen känns väldigt avlägsen, även för Bryant. Det ärnog ett rekord som ingen kommer i närheten av. 

De magiska ögonblicken
Till den sista frågan, är Kobe Bryant en av de absolut bästa genom tiderna? I klass med Jordan, Julius Erving, Magic Johnson, Larry Bird, Bill Russell, Jerry West? För att definera en sådan spelare räknar man ofta antalet vunna NBA-titlar. Det är därför en spelare som Kevin Garnett aldrig riktigt kommer rankas så högt som Kobe, han har inte vunnit någon titel, medan Bryant har 3 stycken. Man måste också ha de där otroliga, magiska ögonblicken, som kommer att leva kvar för alltid. MJ's "The Shot", Magic's no-looks, Larry Birds trepoängstävlingar. Kobe har också samlat på sig ett antal sådana ögonblick nu, och det lär komma fler.

Så är han bland de 10 bästa genom tiderna? Nej, inte i nuläget. Bryant har fortfarande 7-8 år kvar som aktiv i NBA, och när röken skingrats och han lagt skorna på hyllan kommer vi nog placera honom där han hör hemma, bland de bästa som någonsin spelat sporten basketboll.   

"Sen Allen Iverson lämnade Philadelphia har Andre Iguodala blivit lagets stjärna". Bild från Gettyimages.

Andre Iguodala har spelat i skuggan av Allen Iverson enda sen han kom till NBA för 3 år sedan. Med Iverson som det självklara förstavalet fick han snällt vänta och ta de lägen som kom, inte mer. Men sedan Iverson blev bortbytt till Denver har hans roll ändrats drastiskt.

Iguodala draftades av Philadelphia 2004 efter en framgångsrik college-sejour på Arizona. Han slängdes in i hetluften direkt, och han startade och spelade varje match för Sixers sin första säsong. Han snittade 9 poäng, 5.7 returer, 3 assists och 1.7 steals per match, helt okej siffror för en rookie. Under sin andra säsong spelade han återigen varenda match, och förbättrade sin statistik till 12.3 poäng, 5.9 returer, 3.1 assists och 1.6 steals per match. 

Visat glimtar av storhet 
Men det som många basket-analytiker och experter pratat om när ämnet Iguodala kommer upp är att han verkar hålla tillbaka. "AI 2.0", som han kallades när Iverson var i laget, har en grym fysik. En gudabenådad atletism och med en stark kropp bjuder han ofta på highlights-dunkar. Men han kan bli så mycket mer, vilket experterna ofta påpekar, att om han skulle få fria tyglar och bara låta sin talang flöda skulle han kunna bli en superstjärna i NBA. Han har visat glimtar av denna superstjärnan, t. ex. i Rookie Challenge 2006 när han satte 30 poäng, 6 returer, 4 steals och 3 assists, vilket gav honom MVP-trofén. 

Dock har hans framfart bromsats något av sin namne vid initialerna, Allen Iverson. Philadelphia 76ers var hans lag, och allt i anfallsväg skulle gå genom honom. Så hade det alltid varit och så skulle det förbli. Därför var många oroade över Iguodala om han skulle kunna bli en superstjärna i den dåvarande situationen. 

Den nye ledaren i Sixers 
Fast forward, mars 2007. Allen Iverson är sedan 3-4 månader tillbaka i Klippiga Bergen med Denver, och Sixers harvar i botten av NBA, tillsammans med lag som Milwaukee, Charlotte och Boston. Laget har liten möjlighet att nå slutspelet i nuläget, men chansen finns fortfarande. Det som händer i Sixers nu är att den nye ledaren börjar installera sig på sin nya plats. Sedan Iverson stack har Iguodala blommat som en blomma som ser vårens första solljus. Han snittar 18.2 poäng, 5.8 returer, 5.5 assists och 2.1 steals och sätter 83 % från straffkastlinjen. Han är också den ende i år, tillsammans med Jason Kidd, som har fler än en "triple-double". Han har kunnat visa upp hela sitt register och har även spelat point guard vid några tillfällen, vilket funkat bra med tanke på att han höjt sitt assist-snitt rejält. 

Han är inte helt van vid sin nya roll än, vilket märks när man kollar hans statistik. Den 16 mars hade han 23 poäng, 9 returer, 3 assists och 4 steals mot Utah, för att två dagar senare sätta 6 poäng på 2 av 10 skott mot Houston. Så har det sett ut vid ett flertal tillfällen under den senare tiden, men de goda stunderna väger upp för de dåliga. 

Han har visat att han kan utvecklas till något stort, och jag tror det finns mer att ta av hos 'Dre. Ge honom en sommar eller två så han kan växa in sig i rollen som go-to guy för Sixers, och vi kommer få se hur pass stor potential killen har. Han behöver i alla fall inte kallas "the other AI" längre, för nu är han "The Answer" i Philadelphia.     

"Mars 2, 1962: Wilt Chamberlain efter sin historiska match, där han satte 100 poäng." 

Detta är mitt 100:e inlägg på Basketbloggen. Och på grund av detta tänkte jag skriva om spelaren som satte just 100 poäng i en NBA-match, Wilt Chamberlain. Chamberlain dog 1999 vid 63 års ålder, men han legend kommer leva kvar för alltid. 

69 poäng efter tre perioder 
Den 2 mars 1962 spelade Philadelphia Warriors mot New York Knicks i Hershey, Pennsylvania. Warroirs spelade en del av sina hemmamatcher där för att locka nya publik till laget och sporten basket. Den säsongen, 1961-62, snittade Chamberlain 50.4 poäng per match, vilket är det högsta snittet någonsin. Knicks kom till matchen utan sin bäste center Phil Jordan, som var sjuk. Ersättarna blev Darrall Imhoff och Cleveland Buckner, och de hade inget att sätta emot "The Stilt" när han fick bollen inside. Efter första perioden hade han 23 poäng, och i halvtid hade han 41. 

Nu började saker och ting hända i snabb fart. Chamberlain satte 28 poäng i tredje perioden, vilket gjord att han hade 69 poäng inför den sista perioden. Det tidigare rekordet för poäng i en match var 78, vilket Chamberlain själv satt mindre än 3 månader tidigare. Publiken i hallen började görstå att de skulle bevittna något historiskt, och började ropa: "Give it to Wilt! Give it to Wilt". 

Satte 28 av 32 straffkast
Men New York ville inte bli förnedrade av Chamberlain och Warriors, så de vände sig till hans svagaste punkt, straffkastskyttet. Varje gång han fick bollen försökte de så snabbt som möjligt foula, så han fick skjuta straffkast, där han satte 51 % i sin karriär. De försökte även foula hans medspelare så han inte skulle hinna få bollen. 

Detta var dock en speciell kväll. Chamberlain sköt 32 straffkast och satte 28, 87,5 %. Han gick inte att stoppa, och han var "i zonen". Sammanlagt satte han 36 av 63 skott och 28 av 32 straffkast. Med 98 poäng i protokollet och någon minut kvar i matchen, började det bli nervöst. Skulle han göra 100 poäng? Chamberlain missade ett par skott först, men med 46 sekunder kvar fick "The Big Dipper" bollen av Joe Ruklick och satte ett skott nära korgen för att få sina 99:e och 100:e poäng. 

Nu utbröt kalabalik. Alla i publiken blev glada och exalterade över vad de beskådat, och många sprang in på planen och spelet stoppades. Wilt Chamberlain blev förd till omklädningsrummet där han mötte fotografernas blixtar. Hans PR-man Harvey Pollack tog ett papper och skrev "100", vilket skapade den legendariska bilden ovan. 

Philadelphia vann matchen med 169-147. 

Kommer någon sätta 100 poäng?
När vi idag ser tillbaka på matchen och hans hundra poäng, undrar de flesta om det kan hända igen, att någon gör 100 poäng? Jag tror inte det. Det är ett av de idrottsrekorden som nog aldrig kommer att bli slaget. Idag finns många nya regler som inte fanns på den tiden, främst 3-sekundersregeln. Chamberlain kunde stå under korgen hela tiden och plocka returer och göra poäng på grund av sitt längdövertag på den tidens spelare. Det är precis den sortens spel som 3-sekundersregeln är till för att stoppa. Närmast har Kobe Bryant varit, då han satte 81 poäng mot Toronto i januari förra året. Ända fattas det 19 poäng för att komma upp i 100 poäng. 

Även med alla olikheter, övertag och regeländringar, så finns rekordet kvar, vilket det kommer att göra för en lång tid framöver, troligen för alltid. 100 poäng är 100 poäng.  

           

"Ron Artest är spelaren alla hatar att spela mot, och spelaren varje lagledare fasar över att ha i sitt lag."
Bild från Gettyimages. 

I måndags blev Ron Artest arresterad för "domestic violence", då han ska ha slagit ner en kvinna i sitt hus i Sacramento. Han är nu avstängd på obestämd tid av sitt lag och detta är ett nytt sorgligt kapitel i sagan om Ron Artest - Människan ingen förstår sig på.  

Ron Artest är idag i samma situation som Dennis Rodman var på 90-talet. Han är en av de bästa försvarspelarna i hela NBA, men han är också ligans "bad boy", och hans incidenter utanför planen är det man ofta fokuserar på när man pratar om honom. Rodman spelade dock i två av de bästa lagen någonsin (Detroit 86-92 och Chicago 95-98) och vann 5 NBA-titlar, medan Artest alltid stått som förlorare. Han har vunnit individuella utmärkelser, men snart är nog möjligheten att vinna NBA över. 

Startade NBA's värsta bråk någonsin  
Ända sen Artest blev draftad 1999 av Chicago Bulls har han varit en av de bästa försvarspelarna, och är alltid med i toppen i stealsstatistiken. Under de senaste åren har han också blivit något av en offensiv faktor också. Han spelar hårt, ärligt försvar och är alltid en mardröm att spela mot. En sådan spelare vill man ha på sitt lag, men det är de andra faktorerna som gör honom till en coach och lagledares mardröm. 

Artest, eller "Ron-Ron" som han kallas, var den största orsaken till NBA's största bråk, det mellan Detroit Oistons och Indiana Pacers i November för lite mer än två år sedan. Artest foulade Ben Wallace hårt när han gjorde en lay-up och bråket började. När en åskådare kastade en mugg med dricka på Artest, som försökte lugna ner sig, tappade han all självbesinning. Han sprang upp i publiken och började slå besinningslöst på den som kastat. 
Han blev avstängd resten av säsongen, och när han kom tillbaka till förra säsongen sa han att han var en annan person nu, och att han skulle försöka kontrollera sig själv. Det gick sådär. Han spelade 16 matcher och spelade riktigt bra, 19.4 poäng och 2.6 steals per match, men nu hade han tröttnat på Indiana. Han begärde en trade, vilket ledde till att Pacers bänkade honom. Han satt 2 månader och tittade på när Pacers spelade innan något lag tog chansen att byta till sig Artest. Sacramento Kings, som spelat sådär under säsongen, bytte bort storskytten Peja Stojakovic och tog emot Ron Artest med öppna armar. Med hans defensiva kvaliteter tog sig Kings till slutspel och allt var bra. 

Avstängd ännu en gång 
Idag har han åter blivit avstängd av ett lag, och det är han själv som ordande det, igen. I måndags blev han arresterad för att ha slagit ner en kvinna och hindrade henne från att ringa polisen. Kvinnan och Artest hade grälat i hans hus i måndags, och när han försökte lämna kvinnan och huset resulterade det i flera knuffar. Vilken relation de har är okänt, men det under grälet fanns också en 3-årig flicka i huset. Artest är gift och har 3 barn. 

Sacramento Kings Geoff Petrie, chef över basketdelen, har sagt att Artest är avstängd från laget tills vidare, och en full undersökning ska göras. Han får dock fortfarande sin lön. 

Återigen har Artest krånglat till det för sig, och som ni förstår är det inte första eller sista gången, tro mig. Frågan är nu om han spelat sin sista match i Kings tröja. Jag tror det.  

Vill någon ha honom? 
Precis som i Indiana, tog Kings en chansning när de bytte till sig 27-åringen. Det kan antingen gå hur bra som helst, eller så går det åt pipan. Larry Bird, som har motsvarande position som i Petrie i Pacers, tog chansen. Han lät Artest hållas, just på grund av vad han ger på planen. 

Nu är vi i samma situation som förra året. Jag tror att Artest spelat sin sista match i Kings, och får hoppas att något lag vill ha honom. Frågan är om någon vill. Nu har det gått så långt att de flesta lagledare inser att han inte kommer ändra sitt sätt och beteende bara för att han byter lag, han kommer alltid vara som han är. Kommer han få en chans till i något NBA-lag? Ja, det tror jag. Men om något mer händer, något som gör att han hamnar i samma situation igen, då tror jag att han är slut som NBA-spelare.  

  

"Shaquille O'Neal då, Shaquille O'Neal nu. Ungefär samma..."   Bild (höger) från NBA.com.

Med Dwyane Wade ute med en skada (axeln ur led), och ingen vet om han kommer tillbaka till slutspelet eller om han tar den tid han behöver för att läka, så kan man förstå att det lite oroligt i Miami Heat just nu. Laget ligger för tillfället 7:a i Eastern Division, och det är de 8 bästa lagen som går till slutspel. Heat har vunnit hälften av sina matcher, 29 vinster, 29 förluster. Det blir inte heller lättare att vinna matcher med Wade borta. Men de har Shaquille O'Neal, som ser ut att ha snurrat tillbaka tiden några år, rättare sagt till 2000-01.

Ostoppbart Monster
2000 spelade Lakers sin första NBA-Final med Shaq & Kobe (skulle bli tre i rad), och Shaq var den bäste basketspelaren på jorden. Han hade vunnit MVP-omröstningen i förkrossande stil. Av 123 röstande journalister och basketmänniskor, fick Shaq 121 röster. Den säsongen var också hans bästa, statistikmässigt. Han snittade 29.7 poäng, 13.6 returer, 3.8 assists, 3 blocks och satte 57 % av sina skott. Monstruösa siffror. Ingen, absolut ingen, kunde rå på honom när han fick bollen inside, vilket ledde till att Portland Trail Blazers uppfann "Hack-a-Shaq"-metoden. Shaqs enda riktiga svaghet var hans straffskytte, så varje gång han skulle gå upp för ett skott eller lay-up, så höll spelarna fast honom och slog över armarna, allt för att han inte skulle göra mål utan få skjuta straffkast istället. 

Dock så kunde det inte heller stoppa Shaq, och de marscherade genom slutspelet och vann titeln. Under säsongen satte han också sitt personbästa 61 poäng, mot Clippers. Ni förstår poängen. Under början av 2000-talet var O'Neal världens mest dominerande spelare, kanske genom alla tider. 

Snabbspoling framåt, till idag, 3 mars 2006. Om tre dagar fyller "The Diesel" 35 år, och hans två senaste säsonger har varit medelmåttiga, med Shaqs mått. Laget har nått framgångar, men Shaq har blvit lite segare, lite tröttare för varje månad som gått. Han har också varit borta stora delar av säsongerna med skador. Men igår vaknade monstret igen. Monstret som legat gömd och väntat på rätt tillfälle, tillfället då ingen längre trodde på Shaq. 

Transformerad till 2000-Shaq 
Igår, i en möjlig slutspelsmatch, mötte Miami Detroit Pistons på hemmaplan. Detroit, som blivit pånyttfödda sedan Chris Webber anslöt, har siktet iställt på Finalen, återigen. Utan "DWade" är Miami egentligen ett gäng veteraner och rollspelare. Då vaknade monstret. 

Shaquille O'Neal tog över hela föreställningen. När hans lagkamrater hade problem att stoppa bollen i korgen, gjorde han det istället. När hans lag inte tog några returer, tog han returerna. Detroit försökte stoppa honom, men som förr i tiden fanns det inga medel att stoppa honom med. Heat vann matchen, 85-82, och Shaq satte 31 poäng, tog 15 returer, 6 assists och blockade 1 skott. Han satte 12 av 16 skott. Going Retro? Yes Sir. 

Två Stora Egon
Charles Barkley sa något intressant på TNT's "Inside the NBA" tidigare i veckan. De diskuterade Miamis vara eller inte var i slutspelet, och Barkley sa att "Det finns två stora egon i Miami Heat. Det ena är Shaq och det andra är Pat Riley. De kommer inte låta sitt ego ta en törn, genom att missa slutspel, det har de för stora egon gör. Shaq kommer göra vad som helst nu för att att bevisa att han fortfarande kan leda ett lag, vara the go-to guy, och Riley kommer inte låta sitt Heat tappa mer mark i tabellen." 

Så hur kommer det att gå? Har Miami tillräckligt med kraft att gå långt i slutspelet? Kanske, kanske inte. Man vet inte riktigt var laget står. Veteranerna (Mourning, Payton, Jones) kan alla höja sig flera nivåer, vilket de också gör när slutspelet kommer. Och med en Shaq som blivit pånyttfödd har de alla möjligheter att skrälla i Eastern.