Basketscenen.se
Basketfredag: Vilka har varit bäst?
Krönika: Med mindre än en vecka kvar av NBA-säsongen 2007-08 är det god tid att börja titta i backspegeln och se vilka som har utmärkt sig under året, både positivt och negativt. Vi startar med de traditionella utmärkelserna, och fortsätter med andra, personliga priser.
Most Valuable Player (MVP): Chris Paul, New Orleans Hornets
"Paul? Varför inte Kobe Bryant?" är det nog många som frågar sig, samtidigt som det är lika många som frågar sig det motsatta. De två har båda lyft sina respektive lag till nya höjder, utvecklat sitt spel och har statistiken att backa upp det. Kobe Bryant är den bäste basketspelaren på den här planeten, och han är värd att vinna sin efterlängtade MVP-trofé. Men... I år har faktiskt Chris Paul varit snäppet värre. Han har tagit Hornets till en förstaplats i stentuffa Western Conference, och spelar med ett sådant självförtroende att till och med Muhammed Ali skulle blekna. CP3-4-MVP.
Rookie of The Year (ROY): Kevin Durant, Seattle Supersonics
Allt sedan Greg Oden lade sig på operationsbordet har den gänglige Kevin Durant varit den stora favoriten till ROY-utmärkelsen. Han har gått in i ett lag utan en stjärna, axlade rollen och har gjort det med blandat resultat, men vad kan man förvänta sig av en 19-åring i ett lag som har så mycket annat att tänka på än det som händer på planen? Al Horford har varit den enda som kunnat utmana Durant, men efter KD's dubbla (!) för-overtime-skott mot Denver Nuggets i söndags cementerade han sin position som den Rookie of The Year.
Defensive Player of The Year: Marcus Camby, Denver Nuggets
Man skulle kunna argumentera för varför Chris Paul också här är en värdig vinnare. Hans 2,67 steals per match är imponerande, och om han inte vunnit MVP(enligt mig) är det fullt möjligt att juryn ger honom Defensive Player of the Year som "tröstpris" för hans fantastiska säsong. Men det är Marcus Camby som har dominerat under den egna korgen under hela säsongen. I år har han varit frisk, vilket gjort att han kunnat snitta 3,6 blockade skott och 13,3 returer per match. Lägg till 1 steal per match och du har en fullfjädrad försvarsspelare.
Most Improved Player: Chris Kaman, Los Angeles Clippers
Kanske beror det på att Elton Brand har varit skadad hela säsongen, men Chris Kaman har tagit kommandot under korgarna i Staples Center. I år har han snittat 15,7 poäng, 12,7 returer och 2,8 blockade skott per match, jämfört med förra säsongens 10,1/ 7,8/ 1,5. Kaman skjuter också bättre, skott- och straffkastprocent, plus att han får spela drygt 8 minuter mer. Låter som han är klippt och skuren för utmärkelsen.
Sixth Man: Manu Ginobili, San Antonio Spurs
San Antonio Spurs fuskar. Att använda en spelare som Ginobili från bänken är underligt, och det kan bara finnas en anledning till det: De vill vinna Sixth Man-utmärkelsen. Själv vet jag inte riktigt vad kriterierna för att den här utmärkelsen är, men Ginobili har kommit in från bänken i 50 av sina 73 matcher, och det räcker nog. Att han snittar karriärsbästa i poäng, returer och assists per match visar hur effektiv han är, och varför Charles Barkley tycker så mycket om honom.
Coach of The Year: Byron Scott, New Orleans Hornets
Det är flera coacher som gjort sig förtjänta av deras egen utmärkelse i år, samtidigt som man kan fråga sig vem som gjort mest, spelarna eller coachen? I Boston är det helt klart att spelarna gjort den otroliga förändringen möjlig, inte Doc Rivers. Rick Adelmans Rockets ska uppmärksammas för sin otroliga 22-vinstersvit, men det håller inte hela vägen. Jerry Sloan har inte vunnit utmärkelsen under 18 långa år på Utahs bänk, men tyvärr för honom heter utmärkelsen Coach of The Year. Nej, priset går till Byron Scott, som tagit New Orleans till en pole position i Western Conference med samma material som förra året hamnade utanför slutspel. Han har unge Chris Paul att tacka för mycket, men lite credd ska Mr. Scott allt ha.
Och nu till de lite mer icke-ortodoxa utmärkelserna...
Årets Extreme Makeover: Boston Celtics
Från 24-58 till 60+ vinster i år markerar inte bara den största turnarounden i NBA:s historia, utan också Boston Celtics triumftåg tillbaka in i ligans finrum. Inför säsongen frågade sig många om "The Big Three" skulle klara av att bära ett lag på sina axlar, utan någon egentlig bänk som kunde avlasta dem. KG & Co. gav alla tvivlare svar på tal och har siktet inställt på en 17:e titel.
Årets överraskning: Shaquille O'Neal till Phoenix Suns
När bomben damp ner i början av februari att "Shaq" blivit bortbytt till Phoenix Suns mot Shawn Marion var det nog många som satte maten i halsen. Det var svårt att se någon logik i att byta bort en ung, atletisk stjärna mot en gammal, skadad före-detta stjärna, men med slutspelet i antågande har Suns hittat ett vägvinnande spel, och laget GM Steve Kerr ser smartare ut för varje dag som går.
Årets panikvärvning: Jason Kidd till Dallas Mavericks
Efter att både Los Angeles Lakers och Phoenix Suns uppgraderat sina trupper i februari, kände Dallas ägare Mark Cuban ett stort begär att göra samma sak. Han gick ut och bytte till sig Jason Kidd, och efter ett par omgångar i media var affären klar. Tyvärr har den inte varit lika lyckad som Cuban önskade, och Dallas har fått kämpa för att hålla sig på slutspelsplats. Kidd har inte heller lyckats göra en enda triple-double sedan han anlände i Dallas, något han radade upp på pärleband i New Jersey.
Årets dunk: Stromile Swift över Tyrus Thomas
Årets dunk, utan tvekan. Hårdheten i hur Swift trycker ner bollen i halsen på Tyrus Thomas känns nästan rakt genom skärmen, och publikens "oooh" följt av tystnad talar sitt tydliga språk.
Årets bottennapp: Miami Heat
Jag skulle lika gärna kunna skriva New York Knicks, men årets bottennapp är verkligen Miami Heat, redan under de första inledande veckorna förlorade man allt hopp om säsongen, och det har bara gått käpprätt neråt sen dess. Pat Riley lämnade laget för att scouta spelare istället, vilket visar tydligt hur det sett ut i år i Florida. Att man under den senaste månaden spelat med 8 spelare, varav fem stycken är D-League-spelare, gör inte saken bättre.
Årets Superman: Dwight Howard, Orlando Magic
Enough said.
Årets pajas: Isiah Thomas, New York Knicks
Isiah Thomas var en grym spelare, men som coach har han inte gjort mycket rätt. Nästan allt han gjort sedan han tog över ledarrollen i New York har gått fel, och i år har han blandat rättegångar om sexuellt ofredande med uttalanden som bara han själv verkar tro på. Stämningen i Madison Square Garden är hätsk, nästan häxjakts-aktig, och Thomas förbättrade inte sina aktier hos fansen när han igår sa att Knicks inte varit stolta över något sedan 1973. Han verkade helt enkelt glömt Patrick Ewing, Charles Oakley och John Starks som tog laget till finaler både -94 och -99. Men alla kan ju glömma en sådan sak...
Årets sämsta enskilda anfall: New York Knicks (Zach Randolph) mot Toronto
Det här kan symbolisera New Yorks säsong på 26 sekunder, allt från Randolphs otroligt dåliga skottval, hans lagkamrater ovilja att gå på offensiv retur och Isiahs uppgivna min efteråt.
Basketfredag: Dikembe Mutombo - basketens J-O Waldner
Krönika: Det finns få spelare som har lika mycket rutin som Houston Rockets center Dikembe Mutombo, och när tvivlarna börjar ställa upp sig på rad motbevisar han dem varje gång, år efter år. Hans riktiga ålder kan göra detsamma, "Deke" producerar i alla fall.
I onsdagsnattens hemmamatch mot Minnesota Timberwolves höll Houston en avslutningsceremoni för den påstått 41-årige Mutombo. Ceremonin var till för att uppmärksamma och tacka för allt den långa mannen har gjort för NBA - och världen. Självaste NBA:s commisioner David Stern var där för att visa sin tacksamhet. Men innan vi blir för känslosamma tycker jag vi kan ta en blick i backspegeln över Mutombos liv och karriär.
Ledde den största skrällen i NBA:s historia
Dikembe Mutombo (heter något mycket längre egentligen) föddes i Kongo 1966, och redan här finns ett stort frågetecken som alltid följt Mutombo genom hans karriär. Hur gammal är han, egentligen? Ofta med afrikanska länder är födelsedatumen inte riktigt exakta, det har blivit mycket bättre nu, men förr var det inte lika noga. De flesta skämtar om honom och säger att han är runt 50-60 år gammal, men en kvalificerad gissning är nog runt 45, vilket bara gör hans prestationer än mer otroliga. Han spelade college på Georgetown och draftades som nummer fyra 1991 av Denver Nuggets. Han kom in och gjorde det som han gjort ända fram till dagens datum, ta lassvis med returer och blocka skott ut i tredje raden på läktarna. Han höll motståndarna utanför hans hus, och den klassiska "finger wag" fick fler och fler NBA-stjärnor känna på. Mutombos största framgång i Denver kom när man 1994 slog ut förstaseedade Seattle Supersonics, med Gary Payton och Shawn Kemp) som åttaseedade i första omgången av slutspelet. Det var den största slutspelsskrällen i NBA:s historia, och även om Golden State lyckades upprepa bedriften förra säsongen kommer bilden av en överlycklig Mutombo som håller matchbollen i ett hårt grepp och skriker ut sin glädje över triumfen alltid ha en säker plats i arkiven.
Karriären fortsatte i Atlanta Hawks, Philadelphia 76ers, där de gick till final ledda av Allen Iverson, och slutligen till New Jersey Nets och New York Knicks. Där kunde Mutombos karriär varit över, redan 2004, i alla fall enligt New Yorks coach Isiah Thomas. Han sa till honom att han var slut, och att de inte ville ha tillbaka honom till nästa säsong. Istället för att följa de hårda orden använde centern dem till tändvätska, och han skrev på för Houston Rockets, som behövde en back-up till superstjärnan Yao Ming. Nu, fyra år senare är Mutombo fortfarande i allra högsta grad med i matchen, och det är Thomas som inte längre tillför någonting. NBA, where ombytta roller happens.
"Det evigt gröna trädet"
I år hade inte Mutombo spelat särskilt mycket när Yao Ming skadade sig, och alla Rockets-fans tappade allt hopp om slutspel. Istället kom Mutombo in och - som om han spelat regelbundet hela säsongen - gjorde det han kan bäst, ta returer och blocka skott. I sin första match som starter blockar han fyra skott, och i andra matchen plockar han ner 13 returer och blockar ytterligare fyra skott. Återigen gick motståndarna hem och drömde mardrömmar om Deke och hans vaggande pekfinger. Jag vill likna honom vid vår svenske idrottsprofil J-O Waldner, som trots ålder och skador kom tillbaka och presterade på högsta nivå. Är det någon som kan glömma OS i Aten när han tar sig till bronsmatch under tiden skrämmer slag på ännu en kinesisk generation av bordtennisspelare. Smeknamnet "Det evigt gröna trädet" passar lika bra in på Mutombo som Waldner, och lämnar efter sig historia värd att berättas om och om igen.
Ceremonin i onsdags skulle vara en avslutningsfest för Mutombo, som i höstas sa att säsongen 07-08 skulle bli hans sista, men nu är det inte lika självklart längre. Lagkamraterna är på honom varje dag och försöker få honom att spela en säsong till, och huvudpersonen själv förnekar inte att han tänkt på en fortsättning.
Betalade för ett helt basketlag
Men Mutombo har gjort så mycket mer för världen, inte bara gett oss höjdpunkter på basketplanen. När han kom till Georgetown var det för att utbilda sig till läkare och återvända till Kongo för att hjälpa sitt folk. Istället har han donerat miljontals dollar för att bygga ett stort sjukhus i Kinshasa, som namngavs efter hans avlidna mor och som invigdes förra sommaren. 1997 startade han Dikembe Mutombo Foundation, en organisation som hjälper till att förbättra möjligheterna till hälsa, utbildning och livskvalitet i Kongo. 1996 betalade han för hela Zaires damlandslag i basket att delta i OS i Atlanta, och 2005 utsågs han till världens mest generöse idrottsman av FOX Sports.
När han bestämmer sig för att lägga sina 56:or på hyllan och hänger all sin tid till att hjälpa de som inte har det lika bra som oss, så kommer Dikembe Mutombo Mpolondo Mukamba Jean Jacque Wamutombo (det är hans riktiga namn) lämnas ett stort tomrum efter sig i basketvärlden. Det finns redan ett pris som uppmärksammar insatser i allmänheten, J. Walter Kennedy Citizenship Award, men det känns som att dela ut ett pris i Mutombos namn är det minsta man kan göra för att hylla honom.
* * *
På tal om gamla spelare och avslutningsceremonier meddelade Chris Webber att hans karriär är över. Den förre Sacramento-spelaren försökte göra comeback och samtidigt sluta cirkeln i Golden State Warriors i år, en det gick inte som han tänkt sig. Webber kanske aldrig nådde upp till den nivån han kunde ha gjort, på grund av skador och annat, men en sjuhelsikes basketspelare var han minsann.
Youtube-klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=POkyWhh3Ihw (Mutombo all-access)
http://www.youtube.com/watch?v=F3MA9m9_FJQ (Houston Rockets imiterar sin lagkamrat)
Basketfredag: Knicks - en dålig såpopera
Årets NBA-säsong har innehållit det mesta, och håller på att forma sig till en av de mer spännande säsongerna på mycket, mycket länge. Storlagen vinner, doldisarna överraskar, stjärnorna briljerar. Allt ser perfekt ut. Vilken tur då att motpolen New York Knicks finns.
NBA, den amerikanska proffsligan, är idag en internationell angelägenhet, och NBA:s ledning gör allt i sin makt för att krama ur varje ynka penny ur alla konsumenter. Nu är jag ingen ekonomivetare, men vad jag vet säljer en vara bättre om den till exempel associeras med något känt eller bra. Därför är det av högsta prioritet för David Stern & Co. att de klassiska lagen, klubbarna som kablade ut höjdpunkter i de tidiga stadierna av 80-talet till en basketlängtande omvärld, basketmetropolerna, gör bra ifrån sig och uppmärksammas därefter. Därför måste kostymkillarna ha gjort high-fives med varandra när Kevin Garnett och Ray Allen under sommaren gick till bottenlaget Boston Celtics och blåste nytt liv i den forna dynastin (16 NBA-titlar). Och i februari borde de ha gjort kullebytta av lycka när Pau Gasol byttes bort till Los Angeles Lakers och direkt transformerade ett mittenlag till omedelbara titelutmanare, samtidigt som ligans största namn, Kobe Bryant, nu omsvärmas av lovord istället för glåpord. Men det finns en stor nagel i ögat på Sterns perfekta NBA, och den nageln tillhör New York Knicks, detta skämt till basketlag.
New York som stad är en världsmetropol, både affärs- och folkmässigt. Det är en guldgruva för ett stort företag som NBA, och möjligheterna till exponering och inkomster är nästan oändliga. Det är här Knicks kommer in i bilden. De ska vara NBA:s ansikte utåt, spela i "världens kändaste arena" (Madison Square Garden), vinna matcher, gå till slutspel och kassera in miljon efter miljon. Man kan förstå om Stern slet några hårstrån från sin hjässa när alla tre lag (Boston, Los Angeles, New York), inte var mer än koner för topplagen (Spurs, Suns, Detroit) att runda, under åren 2004-2007. Men där de andra lagen nådde botten och kom tillbaka starkt, har New York Knicks brutit igenom den nedersta vallen och faller nu handlöst.
På pappret och i praktiken
De senaste två säsongerna har det knappt gått en vecka där någon ur klubben inte figurerat i nyheterna av mindre bra skäl, och i år är det nästan lynchstämning på gatorna i det stora äpplet när man pratar om stadens skam. I sportvärldens pratas det gärna om lagen "på pappret", speciellt inför en säsong när trupperna förändrats om man inte riktigt vet var de står. Om du tar en snabb titt på namnen Knicks förfogar över har laget alla komponenter för att slåss om en slutspelsplats i den mycket sämre Eastern Conference. Problemet är att dessa namn inte fungerar lika väl på parkettgolvet i MSG. Rent ut sagt är laget ett gäng bortskämda multimiljonärer som varken står upp för sig själva eller för laget, vilket redan klargjorts i de hundratals krönikor som skrivits i ämnet, och jag skriver det en 134:e gång.
Zach Randolph som kom till laget i somras skulle tillsammans med Eddy Curry bilda en fruktad inside-tandem, David Lee och Nate Robinson skulle fortsätta sin utveckling, Stephon Marbury skulle komma till sans och återigen leda laget som han gjorde i Nets och Suns. Allt det orkestrerat av Isiah Thomas, den gamle stjärnspelaren som inte har haft en lätt tid i New York. Utan att överdriva har alla dessa förhoppningar gått käpprakt ner i dyngan. Randolph/Curry-experimentet har misslyckats totalt, och ingen av de två verkar kunna spela basket på en respektabel nivå längre. Lee och Robinson har inte blivit mycket bättre, men det är svårt att bli det när ens coach ställer upp med laguppställningar och gör byten som gör vem som helst förvirrad. Och Marbury ska man knappt börja skriva om ens, det är bara som en dålig såpopera, likt de som går på TV4+ och andra småkanaler. Han och Isiah fullkomligen hatar varandra, vilket de förnekar i media, men som alla vet om. När han blir bänkad för sitt dåliga uppträdande och spel så blossar han upp och går ut i media med sina snyftarhistorier, vilket han ofta tar tillbaka dygnet efter. Han har pratat om att flytta till Italien och spela och är nu skadad i foten, en skada som inneburit operation. Fast många har spekulerat i om han vill operera sig för att slippa spela med Knicks. Det senaste är att Marbury blivit portad från lagets matcher, vilket senare dementerades av Isiah (såklart).
Sämsta proffslaget idag
Man kan prata om individuella misstag hur länge som helst, men det som gör mest ont i New York-bornas Knicks-hjärtan är hur laget uppträder på planen. Det är en vedertagen sanning att ett "lag" vinner mästerskap, och att försvar gör det samma. Tyvärr saknar Knicks all tillstymmelse till något av de två. Lagkemin är nog den sämsta i något proffslag i någon proffsliga för tillfället. Alla springer runt och tänker på sig själva hela tiden, tar dåliga skott, skäller på varandra och spelar absolut noll försvar. Hjälpförsvar finns knappast i deras vokabulär. Det är kollektivets kollaps som jag tror upprör allra mest, och att det inte verkar vara någon i laget som bryr sig om det. Tänk om det funnits en ledartyp av Joakim Noahs karaktär i Knicks omklädningsrum, hade han höjts till skyarna av alla Knicks-supportrar.
Sorgset nog finns ingen sådan spelare i Knickerbockers idag, och tyvärr kommer allt att se likadant ut tills man gör en drastisk förändring, om det gäller spelare, coach eller styrelse vet jag inte, kanske alla tre, men nuvarande ägaren James Dolan måste göra något, för New York har sakta krympt och är nu en parantes i basketvärlden. Häromdagen satte LeBron James 50 poäng, 10 assists och tog 8 returer mot Knicks, en otrolig insats, men man skyllde det på "hur dåliga Knicks är". Tänk bara på Michael Jordan när han satte 55 mot Knicks, i deras byggnad. Det är ett av alla oförglömliga ögonblicken i ligans historia, för at det var två bra lag som möttes. LeBrons match är av samma, höga klass, men degraderas av motståndarlagets brister.
Vi får hoppas att Knicks-såpan får ett snabbt slut snart, och att vi slipper se en riktig långkörare med samma intriger och konflikter. Jag tror varken NBA eller New York klarar av mycket mer av det här.
Basketfredag: Freaky February
Krönika: Igår kväll stängde transferfönstret i NBA, och avslutade också tre veckor fulla av rykten och trades, den ena galnare än den andra. När NBA nu går in i den andra, spännande delen av säsongen kan man lugnt konstatera att det kommer bli just det, spännande. I alla fall i Western Conference.
Det är nog dags för en sammanfattning av det hela, i fall någon gömt sig i sin garderob i tre veckor avskurna från allt vad basket och NBA heter. Allt började med att LA Lakers bokstavligen lurade till sig Pau Gasol från Memphis Grizzlies. De fick Gasol (och en draftval i 2010) för Kwame "Kan-inte-fånga-en-boll" Brown, Javaris Crittenton och Aaron McKie, som redan slutat. Man får ta av sig hatten för Lakers GM Mitch Kupchak, samtidigt som man kliar sig i hårbottnen för att förstå hur hans like i Memphis, Chris Wallace, tänkte. De hade redan gett upp Damon Stoudemire, som skrev på för Spurs, och ryktena igår sa att Mike Miller också skulle bort. Det blev dock inget av det, och tur var kanske det.
Bara fem dagar senare kom nästa bomb, när Shaquille O'Neal gick till Phoenix Suns i utbyte mot missnöjde Shawn Marion och oprövade Marcus Banks. Traden var en av absolut mest överraskande de senaste åren, till och med senaste årtiondet. "Shaq är slut", "Shaq är en skugga av sitt forna jag" var allt som man sa när "Superman" (sorry, Dwight, finns redan ett original) kom på tal, ändå satsade Phoenix på det. Själv så tycker jag det är en mycket bra trade, jag tror Shaq har mer kvar i tanken än vad han visar, och i en ny miljö med nya, hungriga spelare bredvid sig på planen kan vad som hända. Hans första två poäng som en Suns-spelare bådar dock gott inför framtiden...
Kidd-cirkusen fick ett slut
Efter dessa två mastodontaffärer blev det tyst i någon vecka, då alla troligen smälte vad som precis hade hänt. NBA-landskapet hade drastiskt ändrats, Lakers är än en gång favoriter i West, och Phoenix bör vara alla lags skräck att möta i slutspelet, tillsammans med nykomlingarna i sammanhanget, New Orleans. Andra var mest förbannade, som Spurs coach Gregg Popovich, som menade att man inte borde få göra trades som Gasol-affären. "Den var för orättvis, Memphis borde inte få göra så" sa han surt och ville införa en tradekommitté som kan ge en affär ja eller nej. Popovich är nog lite mer nervös över Lakers än vad han vill erkänna, tror jag.
Sedan kom All-Star veckan, och med den Kidd-cirkusen. Under veckodagarna var Kidd klar för Dallas, men sedan kom den oväntade festförstöraren Devean George och hävdade sina rättigheter, till mångas förtret. Affären låg på is under All-Star Weekend, och man lyckades undvika ett jobbigt anti-klimax när man bytte ut George och satte in andra spelare istället. Affären gick igenom, och Dallas gav upp halva laget för Kidd (och Malik Allen såklart), typ. I första matchen som återvändande Maverick blev han dock överkörd, blottad, ja allt, av Chris Paul i New Orleans. Men det går säkert bättre i slutspelet...
Under All-Star Weekend hände också grejer, förutom Dwight Howards dunkar och LeBrons uppvisning. Mike Bibby blev bortbytt till Atlanta Hawks mot Lorenzen Wright, Shelden Williams, Anthony Johnson och Tyronn Lue. Fråga en Atlanta-supporter vilka fyra spelare du skulle klara dig utan, och dessa fyra lär komma upp. En jackpot-trade för Atlanta, Bibby är kanske inte lika bra som tidigare men är stadig pointguard som tillsammans med Joe Johnson och Josh Smith bildar en intressant trio. Kul sak att nämna är också att Bibby gick från ett 25-28 lag utan chans på slutspel till ett 21-30 lag med stor chans på slutspel. Kommer tillbaka till detta senare.
Western vs. Eastern - knockout
Igår kväll stängdes transferfönstret för den här säsongen, och det hände en hel del. Det största var utan tvekan Cleveland-Chicago-Seattle-traden, med 11 spelare inblandade. LeBron James, kungen i Cleveland, har länge pressat sin GM Danny Ferry på att få hjälp. Han såg hur Kidd försvann, precis som Bibby, och om inget hänt igår hade inte Mr. James varit speciellt nöjd tror jag. Nu fick han Ben Wallace, Joe Smith, Wally Szczerbiak och Delonte West, spelare som ger laget erfarenhet, försvar och skytte, precis vad Cleveland behöver. Jag är Cleveland-fan, och visst kan man ha lite problem med Wallace och hur han sett ut hittills under säsongen, men vi får hoppas på att han hittar tillbaka till sitt gamla jag. Samtidigt blir Cavs kanske det mest fysiska laget i NBA, i alla fall i Eastern Conference. Tänk en frontline med Zydrunas Ilguaskas, "Big Ben" och Varejao, samtidigt som LeBron James lurar på hjälpsidan. Om jag hette Kevin Garnett eller Rasheed Wallace skulle jag inte vilja behöva tampas med de fyra under en hel slutspelsserie.
Om vi anknyter till Eastern Conference som jag skrev precis nyss, så har klyftan mellan de två conferencerna blivit ännu bredare på grund av alla trades. Gasol, Shaq och Kidd är tre stjärnor, All-Star kaliberspelare som kommer göra Western Confrence ännu tuffare än vad den redan är, och den är brutal. För tillfället är det supertight om slutspelsplatserna, och det är mycket möjligt att ett lag som vinner 50 matcher missar slutspel. Western Conference har nio lag över 60 procent i vinster, Eastern Conference har tre. Golden Nuggets ligger nia i Western, 33-21, en vinstprocent på 61 procent. I Eastern hade det räckt till en tredjeplats just nu. Just sayin'...
Basketfredag: Shaq - The Big Surprise
Krönika: Shaquille O'Neal lämnar det sjunkande skeppet känt som Miami Heat, och hoppar på framgångsvågen Phoenix Suns. Hur det gick till vet ingen, och alla undrar hur Phoenix kunde komma på att sjösätta den här överraskande traden. Men den kan nog vara bättre och viktigare än många tror.
Vi ska vara på det klara med att "The Big Aristole", "Diesel", Shaquille O'Neal, inte är samma spelare som han var för några år sedan. 35 år gammal har han blivit en skugga av sitt gamla jag, jätten som var ostoppbar under korgarna. Nu är han mest skadad, och när han väl spelar är han alltid steget efter, både i anfall och i försvar, vilket leder till borttappade bollar och andra turnovers. I år är hans sämsta säsong hittills i hans 16-åriga karriär, med snitt på 14,2 poäng och 7,8 returer, och Miami Heat har varit ungefär lika dåliga som deras center. Laget ligger sist i NBA, efter lag som Minnesota och Seattle, och det ser ut som om deras säsong redan är körd i botten. Det såg ut som om Shaq, med två år kvar på sitt kontrakt, skulle få avsluta sin otroliga karriär med att långsamt ruttna bort på Miamis avbytarbänk, oftast iklädd civilkläder.
Enter Phoenix Suns. Laget har under de senaste åren gått från att vara ett mittenlag utan någon riktig identitet till att bli ett av de populäraste, och bästa, lagen i NBA. Deras "run and gun"-stil och Steve Nash otroliga speluppfattning har fått många att dyrka lagets offensiva spelfilosofi. Vinsterna har kommit, men vinsterna har kommit under säsongen och inte när det gäller som mest, i slutspelet. På ytan ser allt bra ut, men även i Suns finns olyckliga spelare (läs Shawn Marion). Redan i somras klagade Marion på att han bara var "trea" i laget efter Nash och Amare Stoudemire. Han menade att han borde vara en go-to guy i vilket annat lag som helst, och att han inte fick tillräckligt med uppmärksamhet för sina insatser.
Lagkemin avgörande faktor
Det är många som kliar sig på huvudet och försöker komma underfund med vad Phoenix kan få ut av den här traden. Byta bort spelaren som gör att laget "länkar samman" mot en gammal, seg center som inte varit sig själv på två år? Först var jag också lite skeptisk, men efter ett tag kunde man urskilja några saker som går Phoenix väg i den här affären.
- Man blir av med en spelare som uppenbarligen inte var nöjd med att spela i laget. Shawn Marion ville ha en annan roll än den han hade i Suns, och hans dåliga humör kunde vara det som skälpte laget i ett framtida slutspel. Lagkemi är oerhört mycket viktigare än vad många tror. Det går inte bara att sätta ihop ett lag av stjärnor och tro att de kommer att spela fantastisk basket (Knicks anyone?). Truppen måste funka tillsammans, och en spelare som Marion kunde bli en slags infektion i Suns som slog ut i slutspelet. Nu får man en spelare som är känd för sin personlighet och som får andra på gott humör, vilket mycket väl kan bli det som avgör allt till slut.
- Tre spelare som alla skapar problem för försvaret. Nash och Stoudemire får alltid försvarets uppmärksamhet, och Amare möter dagligen double- och triple-teams under korgen. Vad ska försvaret nu göra när duon spelar en hög pick-n'-roll vid trepoängslinjen? Tidigare skulle hjälpförsvararen kliva in, men det skulle lämna fri väg åt O'Neal under korgen. Om de istället hjälper med en mindre försvarare på Amare lämnas Suns skyttar vidöppna för trepoängsskott.
- Stoudemire kan gå tillbaka till sin ursprungliga position. På grund av Phoenix brist på centrar och spelsystem har Amare Stoudemire fått spela center och Marion power forward. Nu kan han gå tillbaka till sin forward position, vilket kommer göra honom ännu mer dominerande än han redan är. Att slippa brottas med stora centrar varje match kommer göra honom fräschare, och förhoppningsvis bättre.
- Möjligheten att vinna NBA blir mindre för varje år. Egentligen kan vi säga att Steve Nash möjligheter att vinna NBA minskar för varje år, för det är han som kan ta dem till det förlovade landet. Phoenix kan inte förvänta sig att Nash kommer spela på den höga nivån han gjort de senaste åren länge till, och snart är chansen borta. Shaqs ankomst öppnar upp för många, då också Nash som kanske slipper ha bollen i sina händer 90 % av tiden i anfall.
Tillbaka för att vinna
Men kommer Shaq att spela så mycket att han kommer hinna ändra motståndarlagets spel så mycket? Hittills i år har ah varit skadad eller hamnat i foultrubbel tidigt, vilket gjort honom till en non-factor på planen. Själv sa mannen i fråga på presskonferensen igår att han var i bättre form än på länge, och att han vara tillbaka för att vinna och tillföra sitt nya lag något. Han sa också, på tal om Phoenix snabba anfallsstil, att springa var det roligaste han visste. Hur det är med det får förbli osagt, men det kommer att bli en spännande vår i Arizona-öknen, var så säkra.
Basketfredag: Kobe vs. LeBron - Den eviga frågan
Okej, det kanske inte är en evig fråga, men en fråga som ofta ställs på sin spets när en spelare som länge ansetts som den bäste blir utmanad av en annan, oftast yngre spelare som kommit upp i samma klass som den äldre. Frågan kommer nog aldrig att få ett korrekt svar heller, då de flesta har delade meningar om vad som beskriver ?bäst?. Men det är alltid kul att diskutera det?
And the contestants are...
I ena ringhörnan har vi "Mamba",Kobe Bryant i Los Angeles Lakers gul-lila färger och med världsmästarbältet runt midjan. De senaste åren har han distanserat sig själv från resten av NBA, och anses var den bäste spelaren alla kategorier. Han har ett arsenal offensivt som ingen annan kan uppbåda, är en av de fem bästa försvarsspelarna och har en passion för sin sport som få kan matcha. Han är redan självskriven som en av de största genom tiderna och har sitt namn nerkladdat lite varstans i historieböckerna och ses som Jordans arvtagare. Siffran 81 säger också en del?
I den motsatta ringhörnan har vi "Kungen" själv, ungtuppen LeBron James från Cleveland Cavaliers. Nyss fyllda 23 har han i år, efter att ha lett sitt något mediokra lag till final i fjol, blivit snabbare, starkare, och bättre på alla sätt. Hans fysik är inte utav denna värld, och för tillfället gör han lite som han vill med motståndarlagen. Plus att hans skott nu är bättre än någonsin, så har vi en spelare som utmanar Bryant om bältet och epitetet ?Världens bäste spelare?. Låt oss titta närmare på hur de har presterat hittills under säsongen.
Kobe Bryant (Los Angeles: 28-15)
Min Skott % 3-Poängs % Straffkast % Returer Assists Steals Blocks Turnovers Poäng
37,4 45 % 34,7 % 83,6 % 6,2 5,3 1,9 0,5 3,26 27,8
LeBron James (Cleveland: 25-19)
Min Skott % 3-Poängs % Straffkast % Returer Assists Steals Blocks Turnovers Poäng
40,2 48,1 % 29,8 % 70,6 % 7,8 7,2 2,0 1,1 3,28 30,1
Jag vill först klargöra att jag baserar den här jämförelsen på den här säsongen, för om vi ska räkna in deras tidigare utmärkelser blir det orättvist från början. Då vinner ju Kobe Bryant med hästlängder, det förstår jag också. Därför försöker vi hålla oss till årets säsong. Om man tar en snabb titt på siffrorna här ovan kan man nog säga att LeBron överlag vinner kampen, men det finns så mycket mer än siffror som man måste ta i beräkningen.
Oslagbara offensivt
Till exempel så har Lakers som lag bättre "rekord" för tillfället än Cleveland, och har det i den betydligt, betydligt tuffare Western Conference, där de ställs mot lag som San Antonio, Dallas, Phoenix och Utah flera gånger om året. Att jämföra med Eastern Conference, där Cleveland borde ha fler vinster än de 25 man för tillfället har mäktat med. Att Bryant leder sitt lag till den positionen de är i idag är till hans fördel.
Offensivt är de båda näst intill ostoppbara, på olika sätt. Det LeBron kan göra med sin styrka och instinkter kan Kobe göra med sin teknik och spelförståelse. "The King" kan ta bollen till korgen utan problem, men måste fortsätta att förbättra sitt skott (vilket blivit mycket bättre bara i år). Kobe är benådad med ett fulländat anfallsspel, byggt på hans otroliga skott och "moves" som gör att han tar sig till korgen lika lätt som LeBron. Trots att LeBron snittar mer poäng, måste jag ge Kobe titeln som bäste poänggörare. För anfall i basket handlar inte bara om poäng, någon måste passa till poängen också, och där vinner LeBron övertygande enligt mig. Skillnaden mellan de två här är att Kobe är en "shoot-first"-spelare, medan LeBron är en "pass-first"-lirare. Det är ingen hemlighet att Kobe gärna skjuter ofta, och ibland tar han ett dåligt skott just för att det är "hans" skott. LeBron är mer "Magic" än han är Jordan, och försöker alltid sätta upp sina lagkamrater, samtidigt som han vet att det är han som ska göra poäng när laget är i nöd av dem.
Det går heller inte att säga att LeBron inte är en "clutch"-spelare, någon som kan ta över och dominera i fjärde perioden, sätta de avgörande skotten. Det argumentet är rätt så ihåligt nu, när LeBron har dominerat match efter match i fjärde perioden. Bara senast, i onsdags natt mot Portland, satte han 17 poäng i fjärde perioden, varav en lay-up med 0,3 sekunder kvar som gav dem segern. Detta är bara ett exempel, då han haft flera liknande avslutande perioder den senaste tiden. Dock är Kobe Bryant snäppet värre även här. Om jag skulle välja en spelare att ta ett avgörande skott för vinst skulle det utan tvekan vara Mr. Bryant. Han kan få iväg ett bra skott från vilken given punkt på planen.
And the champion is...
Om vi går över till försvar så talar statistiken för LeBron, han snittar fler steals och fler blockade skott än vad Kobe gör. Men jag anser att LeBron inte på länga vägar är lika bra defensiv spelar som Kobe. Tyvärr så räknar man ju inte deflections i NBA, men om man gjort det är jag säker på att Kobe skulle vara i topp i den kategorin. Han är en av de bästa 1-mot-1-försvararna i NBA, och kan stoppa sin motståndare från att poäng likt få. Ett exempel är under sommaren, när USA mötte Brasilien. Leandro Barbosa hade satt runt 30 poäng varje match dittills i turneringen, Kobe spelade försvar på honom under hela matchen och Barbosa slutade på 4 poäng. LeBron är ännu inte lika bra "tekniskt" som Kobe, utan gör mycket på instinkt som jag nämnde tidigare. Men med de kvaliteter som LeBron besitter är jag övertygad om att han kommer utvecklas till en bättre försvarspelare även han. På turnovers ligger de rätt jämt, och det beror på att de har samma roller i sina respektive lag, de ska ha bollen i sina händer och därifrån ta beslut om vad laget ska göra. James är lagets "point-forward", medan Kobe har lite mer hjälp av sina pointguards men har ändå bollen för det mesta.
Vem är det då som är bäst i världen? Det är nästan hugget och stucket mellan de två kandidaterna, båda två dominerar för tillfället och spelar fantastisk basket. Men om jag måste välja tror jag att jag väljer?det är svårt ska ni veta?jag väljer Kobe Bryant. Men, LeBron är närmare än någon varit på flera år, och han är bara några ynka, små myrsteg från att överta bältet från Kobe. Och om LeBron fortsätter spela som han gör nu lär de myrstegen var utsuddade om bara några månader?
***
Tänk att det bara var ett halvt decenium sedan som man pratade om Kobe Bryant, Tracy McGrady och Vince Carter i samma andetag. Oj oj oj, vad tiden gör med vissa?
Legends Defined: Larry Bird (2)
"Larry Bird sitter i omklädningsrummet inför en All-Star match, vilken i ordningen vet ingen." Bild från Gettyimages.
Legends Defined: Hakeem Olajuwon (1)
Idag när man tänker tillbaka på 80- och 90-talet, så tänker man självklart på spelare som Michael Jordan, "Magic" Johnson, Larry Bird. Om du är mer insatt kanske namn som Kareem Abdul-Jabbar, Patrick Ewing och Moses Malone kommer upp. Hakeem Olajuwon bör också nämnas i de här sammanhangen, men han glöms lätt bort bland alla ikoner. Olajuwon var inte lika karismatisk eller lika "flashig" som Jordan och "Magic", men han gjorde vad han var bäst på. Gång, efter gång, efter gång...
NBA: Vilken skillnad kan en spelare göra?
Sportzonen.se slår upp dörrarna!
NBA: Houston Rockets på frammarsch
NBA: Fulfilling A Dream...
"NBA's Summer League startade förra veckan, där unga spelare får chansen att spela sig till ett kontrakt." Bild från Gettyimages.
NBA Summer League hålls återigen i Las Vegas, och det är i den pengastinna staden som morgondagens, eller dagens spelare kämpar för ett kontrakt med ett NBA-lag, vilket skulle generera i pengar till dem själva. Här samlas de som inte nått riktigt ända fram, men som ger allt för att nå dit, och de som som redan spelar i NBA, men som mest sitter på bänken.
Summer League har pågått i en vecka nu, sen förra fredagen, och det har spelats mängder med basket. Varje kväll spelas det 4-5 matcher, det blir aldrig en lugn stund. I år är också det kinesiska landslaget med i turneringen, allt för att få känna på hårt motstånd inför hemma-OS nästa år. De har inte haft det lätt, efter 5 spelade matcher har de vunnit en, och den vinsten satt långt inne. Lagets stjärna, nyligen draftade Yi Jianlian, har haft en berg-och-dal-banelik turnering hittills, bra insatser blandat med riktigt dåliga.
Självklara stjärnor
De som alla ville se var Greg Oden och Kevin Durant, Draftens två självklara stjärnor som ska leda sina respektive NBA-lag till framgång. Durant var först ut av de två, och han började sin NBA-karriär med att bli blockad av DeSagana Diop. Durant kom sen igång och slutade på 18 poäng, men hans Seattle Supersonics förlorade mot Dallas Mavericks. Oden hade ingen lyckad debut i NBA-sammanhang. Han satte 6 poäng, tog 2 returer och blockade 2 skott, innan han blev utfoulad med lite mindre än 3 minuter kvar av matchen. Oden spelade en match till, men ska nu operera bort halsmandlarna. Durant spelade inatt sin bästa match hittills, 32 poäng, 4 steals och 3 returer.
Förutom de två ovan nämnda finns större delen av årets Rookie-klass med och spelar. Det är nu alla får sig ett första intryck av spelarna, vilka som kommer göra succé och vilka som blir bänknötare. Marco Belinelli, draftad av Golden State Warriors som 18:e spelare, öppnade många ögon med sin insats. I sin första match satte han 37 poäng, 14 av 20 skott, 5 av 7 trepoängare, och visade ett mycket moget spel. Golden State och Chris Mullin kan skratta sig lyckliga som fick tag i honom, och han har alla möjligheter att få spela mycket för Warriors.
Gibson och White - skilda världar
En annan som spelat mycket bra är Los Angeles Clippers Al Thornton. Thornton, som tillhör det utdöende släktet av spelare som gick alla fyra år på college, har dominerat med sin aggressiva och attackvilliga spelstil, och väntas producera direkt i Clippers. Till och med på bekostnad av Corey Maggette.
Efter rookiesarna har vi de som spelat i NBA en eller två säsonger, men som får begränsat med speltid. Av dessa är några kända namn James White, Daniel Gibson, Jordan Farmar, Jason Maxiell, för att nämna några. White och Gibsons lag, San Antonio Spurs och Cleveland Cavaliers, mötte varandra i NBA-Finalen för en månad sen, fast där slutar likheterna. När Gibson fick starta flera av matcherna och var en faktor för Clevelands framgång fick White inte spela en enda minut. Maxiell fick komma in i Detroit Pistons rotation förra säsongen, och väntas ta ännu större ansvar i år.
"Den nye Dirk"
Nästa grupp är de som faktiskt spelat flera år i NBA, men som alltid måste leta nya klubbar och aldrig riktigt får det genombrottet de behöver. Rodney White, Nikoloz Tskitishvili och Jelani McCoy är några exempel. White draftades som nummer 9 år 2001 och Tskitishvili som nummer 5 år 2002. Den senare kallades för en "ny Nowitzki" (längd, skytt, utlänning) men det är de ända likheterna han lyckats uppnå. McCoy har varit med i NBA-cirkusen sedan 1998, men har alltid fått hoppa från ett lag till ett annat, och alltid hoppats att något lag är villiga att skriva kontrakt med honom under sommaren. Alla tre spelar nu i Summer League för att få sin NBA-karriär på rätt köl igen.
Den sista gruppen är alla de som hoppats på att bli draftade, antingen i år eller tidigare år, men som inte fick höra sitt namn bli uppkallat av David Stern. Deras liv består nu av att antingen åka till Europa och skaffa sig ett rykte där, eller spela i Summer Leagues, och kanske få spela i D-League senare under säsongen. I bästa fall kan ett 10-dagars kontrakt med ett NBA-lag bli aktuellt. Ett exempel på det är Gerry McNamara, Syracuse-spelaren som var grym i college, men som kanske är mer ämnad för en stor europeisk liga än NBA.
Uppfylla en dröm...
Sen finns det en spelare som inte tillhör någon grupp, utan tillhör en egen exklusiv grupp, veterangruppen. Det är Lamond Murray. Murray, 34, har spelat 11 år i NBA i Clippers, Cavaliers, Raptors och Nets och sammanlagt satt över 8 000 poäng. Förra säsongen spelade han endast 4 matcher i Clippers innan de bröt hans kontrakt, men han ger NBA-karriären en chans till. Varför? För han vill uppfylla en dröm, att få spela i NBA, precis som resten av deltagarna på NBA Summer League i Las Vegas.
For The Love of The Game.
NBA: Summer Times!
"David Stern med sina nyaste medarbetare, från Draften i torsdags förra veckan." Bild från Gettyimages.
Nu är NBA-säsongen 2006-07 slut på riktigt. Sista matchen spelades 14 juni, en halv månad sen, men det sista riktiga spektaklet ägde rum i torsdags, den 28:e juni, då NBA än en gång välkommnade 60 nya spelare till ligan. I och med draften börjar också den mest häktiska perioden för alla lagledare, den så kallade "Silly Season" på fotbollsspråk.
Årets draft anses vara den bästa sedan 2003, med LeBron & Co. Greg Oden och Kevin Durant, som blev valda 1:a respektive 2:a i draften, anses båda vara spelare som kan hjälpa ett lag till framgång direkt, och kommer sannerligen granskas under lupp hela säsongen. Fast så som de genomförde sin collegesäsong den gånga säsongen finns det nog inte mycket som talar emot dem.
Randolph till Knicks, Allen till Celtics
Några riktiga överraskningar innehöll draften inte, utan bara några mindre "ögonbrynshöjare", t ex att Brandan Wright, rankad som nummer 3 efter Oden och Durant hela året, halkade ner till 8:e plats. När det är draft brukar också de första stjärnorna byta lag, och i år var inget undantag.
Portland Trail Blazers, som valde Oden, bytte bort sin stjärna Zach Randolph (tillsammans med Fred Jones och Dan Dickau) till New York Knicks i utbyte mot Steve Francis och Channing Frye. Portland, som också har LaMarcus Aldridge under korgen, kan nu börja på en ny kula med Oden som mittpunkt. Också Seattle Supersonics, som valde Durant, börjar på en ny kula i och med Durants ankomst. De bytte bort skarpskytten Ray Allen (och rätten till Glen Davis) till Boston Celtics mot Wally Szczerbiak, Delonte West och rätten till Jeff Green, som Boston valde som 5:e spelare i draften. Seattle, som haft ett tungt år, sportmässigt och ekonomiskt, kommer ge Durant allt ansvar. I och med Allens avsked finns bara Rashard Lewis kvar som "stjärna", men han kom igår överens med Orlando Magic om ett 5-årigt, 75 miljoner dollar-kontrakt, vilket lämnar Durant som lagets stjärna. Inte dåligt för en kille som inte fyllt 19 år än.
Maktbalansen i gungning?
Golden State Warriors, säsongen överraskningslag, var också i förhandlingsläge i torsdags. I utbyte av rätten till Brandan Wright, som Charlotte Bobcats valde som nummer 8, skickade de Jason Richardson till Charlotte. Richardson, känd som en highflyer, hade en okej säsong i år, men han ska starta sin 7:e säsong, vilket är nu de flesta spelare når sin topp (inom en 4-års period). Om Charlotte kan hålla kvar Gerald Wallace i laget så bildar han och Richardson, tillsammans med Emeka Okafor, en riktigt farlig trio.
Överlag verkar det som maktbalansen kommer jämnas ut något nästa säsong, vad det gäller Western och Eastern Conference. Förra säsongen var Western så överlägsna att det blev det stående inslaget i de dagliga debatterna, hur dålig Eastern-lagen var. Men nu har flera stjärnor bytt sida. Allen, Lewis, Randoplh, Richardson har alla möjligheter att skaka liv in sina respektive lag, som inte haft det lätt de senaste åren, speciellt Boston och New York. De forna storlagen har länge harvat i NBA's bottenträsk, och bara att nå slutspel har varit för mycket begärt. Men när det blev känt att Randolph var klar för New York, applåderade publiken i Madison Theatre.
Fler storstjärnor på gång
Än är det dock inte slut på spelarändringar och kontraktsförslag. Årets sommar ser ut att bli en av de stjärntätaste på länge, då flera ikoner börjar komma upp i åldern och alla har som mål att vinna NBA. En sån är Kevin Garnett. Garnett och Allen Iverson, två riktiga ikoner det senaste deceniummet som inte fått smaka på segerns sötma, har de tre senaste sommrarna varit fullkomligt omsvärmande med trade-rykten. De har dock varit trogna till sin förening och stannat. I december orkade dock inte Iverson vänta längre, och byttes bort till Denver Nuggets. Nästan allt lutar åt att Garnett nu gör samma sak. De han siktat in sig på är Los Angeles Lakers, där Kobe Bryant desperat skriker efter en kompanjon att lyfta lite av hans börda, och Phoenix Suns, som varit ett av NBA's elitlag de senaste åren, alltid med chans på Final.
Det slutar inte där. Fler spelare är, på olika grunder, redo att lämna sitt lag för att söka lyckan på andra ställen. Vince Carter beslöt sig för hoppa av sitt sista år på kontraktet med New Jersey Nets för att kunna få ett maxkontrakt, Chauncey Billups gjorde likadant. Carter ser dock ut att återvända till New Jersey till ett 4-årskontrakt värt 60-65 miljoner dollar. Ryktet säger idag att Billups också återvänder till Detroit Pistons, men det avfärdades direkt av hans agent. Indianans stjärncenter Jermaine O'Neal cirkulerar också i rykten, och precis som Garnett handlar det om att bli sidekick till Bryant i Los Angeles.
Allt som allt verkar vi gå en händelserik sommar till mötes, och det är alltid trevligt, på gott och ont. Förhoppningsvis ändras lite av maktbalansen och vi kan få en jämn och underhållande säsong 2007-08 i NBA.
***************
Stephen A. Smith, en expertkommentor och analytiker på ESPN, häcklas ofta för sin speciella, påfallande stil som ni kan höra ett smakprov på här. Under Draften är han alltid med och analyserar varje pick med en grupp andra experter, och ett gäng killar som inte orkar med honom längre, har gjort hans två senaste Draftbesök till rätt jobbiga tillställningar. Det började förra året, när Smith hade med sig en påse Cheese Doddles och åt under pauserna, och efter det var hans öde beseglat. I årets draft, intervjuade de spelare i skepnad av Smith föreställande en strumpa. Kan bara säga att årets video är något av de roligaste jag sett och hört, det är värt en titt!
- 2006 Draft Steve A. Smith
- 2007 Draft Steve A. Smith (bäst)
Europe: Dejan Bodiroga tackar för sig
" Dejan Bodiroga, en av Europas bästa spelare genom tiderna, la i förra veckan skorna på hyllan." Bild från BBC.
Den 8:e juni, för ca 10 dagars sedan, gick Dejan Bodiroga ut och förklarade att han nu drar sig tillbaka från proffsbasketen för gott. Efter mer 15 säsonger i flera av Europas största klubbar och fler titlar och utmärkelser än han har fingrar och tår, är Bodiroga en av de allra största stjärnorna i den moderna basketens historia som inte spelat i NBA.
Bodiroga, som fyllde 34 år den 2:a mars, växte upp i Zrenjanin, Jugoslavien (nu Serbien) började sin proffskarriär i hemstaden och flyttade sen till Zadar i Kroatien där han spelade i två säsonger. Hans genombrott på den internationella scenen kom dock när han flyttade till Trieste, Italien, där han omedelbart gjorde succé.
Dominerade den internationella scenen
Under säsongen 1992-93 snittade han 21.2 poäng per match för sitt Trieste. Hans insats blir ännu större med tanke på att han var tonåring och den yngste utländske spelaren i italiensk baskets historia. Han spelade ytterligare en säsong i klubben innan han bytte till Olimpia Milan inför säsong 1994-95. I sin andra säsong i klubben leder han dem till ligatitlen och han snittade 22.4 poäng per match, sitt högsta poängsnitt under sin karriär. Samma sommar, 1996, i OS i Atlanta var han den näst yngsta spelaren i Jugoslaviens trupp, men snittade ändå över 10 poäng per match när laget tog silver efter förlust i finalen mot USA's "Dream Team II". Hans spel hade uppmärksammats över stora delar av Europa, och storklubben Real Madrid var de som drog vinstlotten.
Bodiroga spelade två säsonger i den spanska huvudstaden,där han bl.a vann en cuptitel. När det Jugoslaviska landslaget än en gång samlades för VM i Aten 1998 var han inte längre en i mängden, utan lagets självklare ledare och stjärna. De vann guldet och Bodiroga blev MVP. Hans resa fortsatte nu i det grekiska storlaget Panathinaikos, där han spelade fyra magiska säsonger, kanske de bästa i sin karriär. Laget vann tre ligatitlar i rad, och tog hem Euroleague två gånger (99-00 och 01-02). Den andra av dem var den mer spännande, då Panathinaikos låg under med 13 poäng i halvtid mot Kinder Bologna men lyckades vända underläget och vinna. Vinsten markerar den enda gången bortalaget vunnit i hemmalagets egna hall under Euroleagues 20-åriga historia, och Bodriga fick ta emot MVP-utmärkelsen.
Bröt Barcelonas förbannelse
Efter åren i Grekland återvände han till Spanien, denna gång till Barcelona. Barcelona, som skulle hålla i Euroleagues Final Four den säsongen, var i desperat behov av en superstjärna. Laget hade redan förlorat fem Euroleaguefinaler, och ville inte göra det igen. Bodiroga gjorde ingen besviken.
Förbannelsen som legat över klubben bröts på en gång, och han ledde dem till Euroleague-titeln. Bodiroga utsågs än en gång till MVP, vilket gjorde honom till den första spelaren att vinna MVP två år i rad i olika lag. Barcelona blev det första lag som vann Euroleague på hemmaplan, och en salig publik på 16, 670 fans (spanskt rekord) hyllade laget och deras stjärna, Dejan Bodiroga. Laget vann en trippel den säsongen, då de tog hem ligan, cupen och Euroleague. Innan han anlände till Barcelona ledde han sitt Jugoslavien till ännu en seger, när de försvarade sitt guld i VM 2002. Bodiroga, som var kapten, satte 27 poäng i finalen, inklusive lagets nio sista poäng vilket tog matchen till övertid.
Barcelona försvarade sin ligatitel säsongen efter, och "Bodi Bond" utsågs till MVP. Han återvände till Italien 2005 där hans internationella karriär börjat, och tog laget Virtus Roma tillbaka till Euroleague. Fyra dagar efter att laget blivit utslaget ur det italienska slutspelet tog alltså Bodiroga beslutet av lägga skorna på hyllan.
En ikon
"Det har varit ett svårt beslut, men jag har tänkt mycket på det och ångrar ingenting" sa han på en presskonferens som hölls i Rom. "Jag är lugn och stolt över vad jag har presterat under min karriär."
Bodiroga vann sammanlagt 13 titlar med sina 7 klubblag han spelat i, och 7 medaljer med landslaget (5 guld, 1 silver och 1 brons), plus otaliga MVP-utmärkelser. Han spelade totlat 100 matcher i Euroleague-sammanhang, och snittade 16.1 poäng per match, det näst högsta snittet av alla spelare som spelat minst 100 matcher. Hans proffsiga uppförande, ledarskap, basket-IQ och "all-around" spel är det som utmärker Bodirogas spel. Han är idag en ikon inom den europeiska basketen och ledde den till dess guldålder som råder idag, med respekt över hela världen.
Youtube-klipp:
- Tribute to Dejan Bodiroga
- Dejan Bodiroga Highlights Part 1
- Dejan Bodiroga Highlights Part 2
